Klick, klick, klick så var det fotat

När jag gick och la mig igår var det några saker som vi inte hade gjort. Saker jag inte kunde göra själv.
- Du måste väcka mig när du går upp imorgon, sa jag till Sambon. För vi måste flytta ut fåtöjen och ställa skåpet i badrummet rätt. Och det går inte att göra själv.
Sambon höll på att somna bort och mumlade tillbaka till svar. Jag suckade och kände mig trött.

Jag noterade när Sambon gick upp men somnade lika fort om. När jag sen vaknade och tittade på klockan förstod jag att Sambon åkt för längesen. Ändå ropade jag hans namn. Inget svar. Den ilska jag kände när jag insåg att han hade glömt bort att vi hade saker att göra på morgonen visste inga gränser. Jag blev så där explosivt arg. Svordomarna inom mig bara haglade. Jag flög upp och ut i vardagsrummet. För att upptäcka att fåtöljen var borta. I badrummet stod skåpet just där det var menat att stå. Skötbordet hade ställts i hallen. Precis som det skulle.

Jag öppnade ytterdörren och fann fåtöjen där. Sambon hade fixat allt själv utan att väcka mig. Jag ringde honom. Han sa bara
- Jag pussade dig och sa att allt var fixat, men du svarade bara med en grymtning.
Själv minns jag inget om någon puss eller att han skulle ha kommit in och sagt något till mig. Men det kändes så skönt.

Så när fotografen och mäklaren kom var allt precis som det skulle vara. Klick, klick, klick så var lägenheten fotad.
Nu är jag bajsnödig.
Så jag ska gå och göra något åt den saken istället för att sitta här och knappa.
Jag må vara grinig. Och lite sur på min Sambon. Men helvete vad jag älskar honom.