dead end

måndag. halv dag i fredags är lika med massor av jobb idag. trist, men det är bara att bita ihop och hugga in på högarna.

helgen har varit bitvis fin och bitvis svajig. små små saker som inte borde betyda någonting men som ändå gör det eftersom man har sitt JÄVLA bagage att släpa på. saker som andra människor förmodligen rycker på axlarna åt och inte förstår, för de har inte mitt JÄVLA bagage att släpa på. och mr S säger "stäng inte av" men när man har som strategi att stänga av för att orka leva när ens JÄVLA bagage blir för tungt att släpa på, då är det inte så lätt att knäppa på och bli tillgänglig igen, bara sådär. det är som att jag måste ner och rota i sedimenten ett tag, fastän jag inte vill. gräva bland ruttenheten, finnas där. ensam och avstängd. som att jag har glömt att ovanför ytan finns det ljus och luft och värme. och eftersom jag har stängt av och inte direkt är kontaktbar så förväntar jag mig inte heller att någon ska räcka ut en hand och hjälpa mig dit, ensam är så jävla stark och har man inga förväntningar så blir man inte heller besviken.
skitbra strategi. not.