Idag kom pelargonerna som jag skickade efter för någon vecka sen. Grodan låg och sov och jag kunde inte låta bli utan satte igång och plantera. Igår gjorde jag iordning balkongen. Oljade trallen, skruvade ihop vagnen grillen ska stå på, ställde ut alla möblerna där de ska stå och ut med vårkrukorna jag har gjort i ordning. Nu har våren och mitt balkongsug vaknat på allvar. Det är inte samma hysteri som förra året, men nu är jag sugen. Suuuuugen.
Dessutom vaknade suget att börja balkongblogga. Mitt minne är ju sämre än en guldfisks, så om jag inte dokumenterar så glöms allt snabbt bort. I år ska min balkong bli annan än förra. Inte för att jag var missnöjd med förra året utan för att nu ska det få plats annat. Och har man gått och köpt sig en hel hög med pelargonsticklingar måste det skapas plats. Då går det inte att odla tomater som kan föda en hel nation.
I år ska det helt klart bli mer blommor. Pelargoner kommer nog vara centrum, men jag ska nog få plats med något mer hoppas jag. Att hålla på med att välja färgskalor som alla fräscha magasin snackar om tänker jag helt ignorera. Min balkong är inte tillräckligt stor för att hålla på så där. Jag vill ha de blommor jag råkar känna för. Om det blir rörigt eller inte passar ihop skiter jag i. Ut med det och njut bara.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte