nu har det gått ett år sedan du lämnade oss, mig. ett år utan dig. och det sägs att man måste ta sig igenom ett år av saknad för att kunna gå vidare. så nu har jag tagit mig igenom alltihop, hela varvet, jag är tillbaks på GÅ. jul och nyår, våra födelsedagar, påsk och pingst och midsommar, semester, en säsong av vårt favoritprogram på tv, alltihop utan dig. och det känns fortfarande lika tomt, lika öde, lika orättvist att du inte längre finns.
jag har fortfarande kvar ditt nummer i telefonen. när tar man bort det? kanske den dagen när jag slutar tänka att jag ska ringa dig för det var så längesen vi pratade med varandra.
det bor någon annan i ditt hus nu, jag svänger inte längre in på din väg när jag ändå har vägarna förbi, som jag brukade göra.
så jag går till dig, där du är nu. läser datumen på stenen, kan inte fatta att det har gått ett år, hur kan det ha gått ett år när jag fortfarande saknar dig så det känns som att jag ska gå sönder varje gång jag tänker på dig?
de har fällt alla de gamla almarna som skuggade din plats på kyrkogården. och världen är inte längre lika fin som den var förut, den blir aldrig som förut, inte utan dig.