jag sitter på jobbet och är trött. jag gick och lade mig vid halv tio och somnade kanske vid tio. vaknade vid ett av sms från N och D, som varit på semester och fått trassla sig hem från usa via tusen omvägar och alternativa färdmedel på grund av vulkanaskan och flygstoppet, att de var hemma nu, skönt. vaknade vid två av att det var varmt i sovrummet. vaknade vid tre av att S-hunden gnällde för något. vaknade vid fyra av att jag TRODDE att valpen ville ut, men det var falskt alarm. när klockan ringde en halvtimme senare hade jag inte hunnit somna om, så jag känner mig rätt så sliten idag. men det får gå ändå.
och så kom jobb-J och stack en skiva med melissa horn i näven på mig och sa att hon trodde att det här var någonting för mig, jag som gillar lars winnerbäck och sånt. och jag har väl hört en och annan låt på radion och tyckt att det varit okej, lite banalt ibland, lite på gränsen till nödrim ibland och oj vad ledset ibland. inte mer än så. men nu har jag lyssnat igenom skivan ett par gånger och den slingrar sig in och jag känner att aj, det här gör ont. fast inte som ett sår, kanske mer som minnet av ett blåmärke. för det är inte så som livet är nu. det är så som det var när man var sexton, eller nitton, eller tjugotvå och vilsen och osäker och ensammast i världen och olyckligt kär, det var man ju för fan jämt. och det är minnet av bländande vårsol och att sitta på golvet i en kall lägenhet utan gardiner och mattor och vara förkyld och pank och dricka te och röka cigaretter och ha högar med olästa böcker och hela livet ligger framför en och ändå längtar man bara bort och efter någon eller någonting annat. det är den känslan som kommer smygande.
ett ett av mina problem med mig själv är att jag absolut inte har någon distans till den jag varit. en låt på radion, en doft, en händelse; glasväggen mellan mig och min inre fjortonåring spricker i tusen bitar på ingen tid alls och jag befinner mig mitt i ett imperfekt från helvetet. men det är inte där jag hamnar nu. det är mer som att öppna ett litet fönster och titta in. konstatera att så var det, men så är det inte längre. det har varit och det kanske kan bli så igen, inte fan vet jag. men just nu är det inte så och det är det som räknas. så jag lyssnar vidare och känner efter lite till, sedan stänger jag fönstret och tittar åt ett annat håll, mot horisonten.