men jesus vad jag är TRÖTT, det tar på krafterna att umgås med en valp 24/7. särskilt när det är asmycket att göra på jobbet och mitt jobb dessvärre innebär rätt mycket springande hit och dit rent geografiskt, och jag kan inte ha med den lille överallt och då får han vara på mitt rum under tiden och då GRÅTER han. högt och länge och övergivet och hjärtskärande. och det är stressande som fan, för det är ju ingen mänsklig rättighet att få ha med sin valp på jobbet. han som är chef i lokalen där jag jobbar har visserligen sagt att det är ok, men jag misstänker att det bara gäller så länge som det inte stör någon nämnvärt. så bortsett från att jag jobbar som ett as rent generellt så måste jag försöka tajma lämna-ensam-stunderna med tidpunkter då andra är borta. det går väl sådär.
ja, men det är inte som jag klagar. jag bara berättar hur det är just nu. tröttande, som sagt. och samtidigt är det ju jätteroligt, jättemysigt och underbart. och jag tänkte på det igår kväll när jag strosade hem från konsum. hem till min man och vårt hus och våra hundar och böcker och skivor och till vår stora fina trädgård. det var så här vi ville ha det, och det är så vi har fått det. och fåglarna sjöng och vårsolen sjönk ner över hustaken och det jag kände var bara lycka. över det jag har, över att det är min tur, vår tur nu.