Prioriteringar

Det här med krassligheten påverkar inte bara vardagen utan även mer större händelser. Nu är jag bjuden på kalas, folk fyller jämnt, folk ska gifta sig och det ska vara möhippa.

Men jag orkar verkligen inte. Även om jag väldigt gärna vill vågar jag inte åka alla mil för dessa kalas, utsätta mig för stora folksamlingar med massa barn (barnbaciller...) inblandade. Jag är ju uppenbarligen både virus- och bakteriemagnet just nu, minsta lilla och jag blir toksjuk. Det är det inte värt. Och lungorna gör ju sitt till, det är tröttande att gå runt med inflammation i kroppen hela tiden.

Samtidigt är det ju så att kalasen aldrig kommer tillbaka, jag kommer för alltid ha missat det där bröllopet och den där födelsedagsmiddagen. Å andra sidan, skulle det hända något skulle det verkligen inte vara värt det. Miraklet i magen är värt mer än allt annat, och måste få vara det som går först. Och min hälsa är ju tokviktig i sammanhanget, för mer motgångar än jag har haft är väl svårt att få. Så jag måste prioritera, och undvika att utsätta mig för det som kan skada, hur tråkigt det än är.