Min självbild är rätt skev

Jag sitter i soffan. Min son ligger i mina armar och sover. Sambon sitter bredvid och spelar lite på sin IPod. TVn visar något program ingen av oss tittar på. Jag sitter där, tittar ner på min son och tänker
- Det här är inte mitt liv. Det här är inte på riktigt.
Jag vrider huvudet och tittar på min sambo, sträcker ut handen och rör vid hans arm. Han tittar upp och ler mot mig. Han känns lite mer verklig än Grodan. Han ger inte riktigt samma känsla att jag när som helst ska vakna och då är han borta. Men samtidigt, att Sambon är här, inte bara för stunden utan hela tiden känns också som om det inte är mitt liv. Det är inte jag. Inte mitt.

Vad är mitt liv då? Jag tänker efter en stund. Vad är det som känns som mitt verkliga liv? Sommaren med cykeln känns som mitt riktiga liv. På väg in mot stan och mitt pumpande sociala liv. Men alltid hem på cykeln ensam. Hem till min borg där andra har svårt att ta sig in till. Två poler, utåt och socialt - inåt och solitär. Det har varit mitt liv i så många år. Det är så min självbild ser ut.

Så träffade jag Sambon. Han lurade sig in i den värld få kommer in. Och livet som jag vant mig vid fanns inte längre kvar. Istället fanns där en Jazz som gillade att vara hemma. Hemma och osocial. Vara i fred och omfamnas av lugnet. Borta var cykeln. Borta var rastlösheten. Jag trivdes bra i soffan hemma.

Men min självbild har inte justerats än. I huvudet är jag den jag varit. I huvudet har jag det liv jag haft. Och det är långt ifrån det som jag har min soffa nu.
Och bilden i huvudet gör att verkligheten ter sig väldigt overklig.
Det finns ingen värdering i detta. Inte just i det här ögonblicket. Jag ser inte längtansfullt tillbaka till mitt gamla liv. Och jag sitter inte heller och tänker "Tack som fan för att jag har det jag har och inte det jag hade"

Jag är oerhört tacksam för både Sambon och Grodan. Två pojkar som gjort mig oerhört lycklig. Men just nu, när jag reflekterar över min självbild och min verklighet, så är det ena livet inte mer värt än det andra. Jag rangordnar dem inte. Utan bara konstaterar att jag relaterar mig själv lättare till mitt singelliv som det en gång var än det familjeliv jag nu har påbörjat. Jag har nog aldrig sett mig själv ha en egen familj. När jag har tänkt familj så har det alltid varit mina föräldrar och mina syskon. Det är fortfarande min familj. Vi här i soffan är inte riktigt familj än. Inte i mitt huvud. För det får jag liksom inte ihop.

Det kommer att ta tid för min hjärna att ställa om. Den är inställd på att när sommaren kommer är det cykeln som gäller igen. Min hjärna kommer bli förvånad när verkligheten når ända in.