This is my life now

Livet är ganska litet och begränsat just nu. Allt snurrar i väldigt tighta varv och det sträcker sig inte många meter utanför vår lägenhet. Vi kommer ju inte ens iväg på långa barnvagnsprommenader eftersom Grodan inte ska vistas bland folk för mycket. Så det blir små prommenader runt om kvarteren i närheten mellan amningarna.

Förra veckan var det våffeldagen.
Sen 1999 har jag firat denna dag med pompa och ståt. Bjudit in folk och det har våfflas i goda vänners lag. 10 år utan undantag. Jag har sagt att våffeldagen är näst efter julafton. I år la jag inte ens märke att den var här. Fick ett sms på kvällen där grannen undrade om hon fick låna vårt våffeljärn.
- Oj, är det våffeldagen idag?

Haha. Inte ens våffeldagen tränger in i vår lilla bäbisbubbla. Så ha inga höga förväntningar att mina texter närmaste tiden ska handla om något annat annat än Groda, bajs och kräks och tankarna som snurrar om föräldrarskap. Sorry. Jag hade faktiskt satt upp ett mål att det inte BARA skulle handla om detta. Men va fan, vad ska jag göra? Jag har ju INGA andra intryck. De finns inte. Jag kommer inte ut. Jag träffar inte folk. Jag kan inte ens gå till biblioteket. Jag sitter här, eller strosar runt utomhus. Jag går inte ens in på Konsum och handlar om Grodan är med.

Grodan äter varannan timme. Så jag kommer ju inte speciellt långt utan Grodan. Ger vi honom nappflaska står han sig i 3 timmar. Men man vet aldrig helt säkert. Timmen mellan 2 och 3 är alltid lite osäker. Och jag kan ju inte sitta ute och amma. Så jag får ingen input utifrån alls.
Shit, jag som lovat att inte bli en morsa som snackar ungens bajs. Men här är jag nu. Min unges bajs är grejen. Det som finns i min värld. Även om kräks ligger högre på topplistan av ämnen jag har tillgång till.
Frotté är min bästa vän.

This is my life.
Sorry.
Jag saknar intrycken. Jag saknar världen. Men samtidigt är jag för full av mjölk och har för lite sömn i kroppen för att riktigt känna saknaden. Jag lever i en dimma som gör att dagarna klumpas ihop till varm och trögflytande kola. Det gör att allt känns väldigt bekvämt. Man flyter bara med. Gör inga försök att ändra livets tempo eller innehåll.
Så jag är på de flesta plan inte missnöjd med som det är. Jag är bara lite förvånad att bäbisbubblan är så otroligt kompakt och ogenomtränglig. Och hur begränsad man blir i tankar när ingen näring utifrån finns.

Jag vet hur jag har gett upp nyblivna mammor. Hur man som utomstående, ensamstående, barnfri inte orkat med allt bäbissnack. Jag inser att många av mina singelvänner kommer försvinna nu. Förhoppningsvis bara en stund. Tills bubblan spricker och livet blir lite mer varierat. Men jag vet ju förstås inte när den spricker.