Swoop

Jazzie 2010-03-24 16:42 (7 kommentarer)
Steg för steg går min kropp tillbaka i gamla banor. Mitt blodtryck börjar visa normala världen. Piller för piller plockas bort. Inte för fort, vi skyndar långsamt.

Utan att ha lagt märke till det har min mage börjat fungera igen. Precis som förut. Jag bajsar utan att ens tänka på det. Jag fiser häslosamt mycket och då och då lägger jag en brakare som man får skämmas för om någon skulle höra den. Men det är friskt och bra.
Bara så där är alla nätter med förstoppning borta. Det går nästan inte att tänka sig att jag har suttit på toa och försökt fisa tills jag blev svettig. Och att jag inte ens noterade när magen blev sig själv igen.

Näsan är fortfarande torr. Men nu är det nog sviter av månader med torra slemhinnor och så en djävulsk sjukhusmiljö som var rena mordet på min stackars näsa. Åh, luften var torr som fnöske på sjukhuset och till slut blödde min näsa. Och sårig och ont är det fortfarande. Men jag knarkar olja til näsan och hoppas att näsan inom kort ska bli sitt vanliga jag igen.

Läpparna behöver nog lite vår. Men även de har fnöskat till sig under graviditeten och än värre blev det på sjukhuset. Vaselin har varit min ständiga följeslagare i 3-4 månader nu. Det känns overligt att ha läppar som inte behöver ständigt fuktas med läppmoj.

Det mesta av vattnet har försvunnit ur min kropp. Ansiktet ser normalt ut igen. Några sköterskor på sjukhuset kommenterar att de knappt känner igen mig. Tror jag det. De såg ju bara när mitt ansikte var typ dubbla storleken mot nu. Alldeles svullet med stora påsar över och under ögonen. Jag kan fastna vid spegeln och bara titta hur jag ser ut. För ett tag såg jag inte alls ut så här.
Fötter och benen har också återgått till sina normala tjocklekar. Jag har helt slutat använda stödstrumpor. Tänk att sätta på sig strumpor med ett swoop. Bara så där, först den ena "swoop" och sen den andra "swoop".. Färdig!
Jag hade ju vant mig att hålla på med stödstrumpornas vända ut-och-in, trä på och sen krångla upp dem på benen. Det hade ju blivit vardag så jag inte ens tänkte att det tog sån tid att sätta på sig strumporna.
Men nu är den tiden förbi.

Swoop

monchichi

åh vad skönt! heja!

2010-03-24 17:44:40

morsan

Så härligt! Speciellt blodtrycket och magen <3

2010-03-24 19:58:54

Mucklan2

Swoop!

2010-03-24 20:41:26

Pocks

Götte!!

2010-03-24 21:57:26

Anni

Skönt att ha den gamla Jazzen tillbaka igen!

2010-03-24 23:35:42

AnnA

Härligt att läsa! Så sakta blir det som vanligt igen, fast med en liten grodbäbis då :)

2010-03-25 09:04:04

Dorizz

:)

2010-03-25 11:08:49


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte