Olika sätt att hantera dåligt

Det är märkligt hur olika vi hanterar sånt som är jobbigt, hemskt eller svårt att hantera. Jag och Sambon är väldigt olika där. Hur vi skulle reagera och agera om vi verkligen ställdes in för verklig krishantering vet jag inte för det har vi än så länge inte råkat ut för.

Man kan ju tycka att 3 veckor på sjukhus är något av en kris att hantera, och det är det. Men vi satt inte i samma sits Sambon och jag. Jag drabbades och han fick den där överjävliga sitsen att vara drabbad men att sitta bredvid. Det är så olika situationer att man inte kan dra slutsatser hur vi skulle reagera om vi satt i samma situation samtidigt.

Men jag ser hur vi reagerar för sånt vi båda finnar jobbiga och obehagliga. Och där är vi helt olika. Sambon skjuter obehaget åt sidan och försöker att inte tänka på det. Jag kan ju inte skjuta bort tankar som pockar på att bli tänkta på, så mitt sätt att angripa är att prata. Jag behöver inte djupanalysera, jag behöver bara prata. Berätta. Jag kan berätta samma sak om och om igen (brukar lösa det genom att berätta samma sak till olika människor)

2 veckor på neo har gett mig några obehagliga tankar som vill tänkas. Jag oroar mig inte så mycket för Grodan, utan mitt hjärta värker för att inte alla har haft vår tur. I fredags när vi var inne för vägning fick vi ytterligare en historia som visar att neo-avdelningen inte bara är för små barn som behöver växa på sig lite grann. Nu varje natt när jag släcker lampan tänker jag på paret som går igenom en tragedi jag inte ens kan förstå. Jag tänker på gråten jag hörde natten innan vi fick åka hem. Jag tänker på dem om och om igen. De får inget lyckligt slut. De får inte åka hem med bilbarnstolen. Och varje gång jag tänker på det dör mitt hjärta en stund.

Så jag måste berätta. Jag måste prata. Så jag skriver här. Jag berättar för mina föräldrar. Jag pratar och berättar. Min vana trogen. Sambon tycker att ältar. Och det gör jag väl. Men om jag inte gör det så växer de här tankarna. Sambon är ju tvärtom. Han tycker tankarna växer genom att prata om dem och minskar genom att skjuta dem åt sidan. Det är ju hans sätt. Inte mer rätt eller fel än mitt sätt.

Jag tycker det är oerhört skönt att komma hem och slippa få fler tragedier som inte är mina. Men mitt hjärta går helt ut till dessa människor. Det blöder för dem. Det gör ont, ont, ont att tänka vad de får gå igenom.