Jämförelsedemonen

Sambon och jag är på många sätt olika men också, så klart, på flera sätt lika. Bland annat är vi båda väldigt självständiga. Med det menar jag att vi är vana att klara saker själva. Göra saker själva. Och vi behöver inte ha någon som följer med för att vi ska göra något. Dessutom blir vi väldigt rastlösa att sitta bredvid och titta på. Det känns som slöseri med energi och tid. Om jag bara ska sitta här och titta och du klarar dig just nu så är det väl bättre att jag går och fixar något annat istället?

Så resonerar vi båda två i de allra flesta fall. Och nu sitter vi här med en liten Groda på en sjukhusavdelning. När Sambon har honom liggandes på bröstet sitter jag där en liten stund och håller dem sällskap men ganska snart så reser jag mig och säger
- Nej, men om jag skulle ta och passa på och gå och pumpa brösten?
eller
- Nej, jag tar och går till köket och mailar lite.
eller
- Du, jag går och duschar så länge. Klarar ni er eller behöver du något?

Problemet är ju att väldigt mycket av det som händer kring Grodan just nu gärna involverar mig. Vi amningsövar så ofta han orkar. Mina bröst måste pumpas oavsett om han ammar eller sondar. Mitt kejsarsnitt gör visserligen inte ont men man känner att det begränsar en lite. Framför allt i att vara ute och ränna längre stunder. Och sen har vi mitt blodtryck där jag ordinerars medicin och vila. Så på många sätt är jag oerhört central i det som händer här. Det gör att det blir Sambon som ofta får sitta bredvid. Vilket så klart gör honom rastlös.

Så han åker och fixar än det ena och än det andra. Vi har ju fortfarande två lägenheter att hålla koll på. Det ska betalas räkningar, kollas post, tvättas, handlas, lagas mat, jag behöver kläder, han behöver besikta bilen, parkera om bilen (vi har ju just nu två bilar också) osv. Han har tagit på sig hela markservicen. Hans ryggskott han fick för 3 dagar sen gör att han nu dessutom sover hemma.

Allt det här gör att han är på sjukhuset ett antal timmar per dag (~12.30 - 19) men i övrigt är borta. JAG är helt ok med det. Dels för att jag förstår honom, jag skulle ha gjort precis samma sak om jag var i hans ställe. Tagit på mig jobbet som markservice och gjort allt för att han skulle kunna ägna sig helt åt detta. HAN har dåligt samvete att han lämnar mig själv. För så klart vill han ju vara här också. Och det förstår jag också. Samvetet ligger där och hotar ständigt att stiga likt tidvatten.

Mitt problem är att jag tittar på de par som är här dygnet runt båda två, och jag känner att jag vill förklara mig. Ursäkta mig, oss, på något sätt. Trots att jag har bestämt mig att inte bry mig om hur andra gör. Vi ska göra det här på ett sätt som passar oss. Och det är just vad vi gör. Ändå kommer dessa känslor upp. Jag jämför oss med andra och kommer fram till att vi är mindre bra. Jag blir trött på mig själv och förbannad.

Jag och Sambon har ju vår grej. Och den funkar för oss. Den funkar alldeles förträffligt för mig. Det är ju Sambon som i så fall fått Svarte Petter som får susa runt över allt och fixa saker samtidigt som han känner att han vill finnas här för Grodan och mig. Grodan och jag är ju servade fullt upp av vår familjefar.
Jag blir så jävla irriterad att man ska gå och snegla på andra människor och genast börja jämföra. Och jag blir ännu mer irriterad att man nästan alltid jämför på ett sätt så att man själv hamnar på minus.

Grrrrrrr.
Hemma håller Sambon på att laga korvstroganoff. Han har varit ute och handlat mat nu på förmiddagen för att ha med sig lagad mat till oss för middag. Jag har legat, men avbrott för att ge Grodan mat. Grodan har sovit inklusive då han fått mat. Vi är ingen dålig familj. Vi är inte sämre än någon annan. Vi är en alldeles förträfflig familj. Hör du det jämförelsedemonen? Så dra din kos. Vi vill inte ha dig här. Vi vill vara i fred.