Förnekelse

Blodtrycket stack iväg igen igår. Se där... 3-4 dagar efter att man sänkte dosen. Jag ser verkligen förvånad ut. Så här har vi ju inte hållt på i snart tre veckor inte. *suck*

Nu när Grodan är utanför får man nog ta och börja våga lite. Det var en sak att åka jojjo ner till förlossningen för att med dropp trycka ner trycket när han bodde i magen. Då var man oerhört försiktig och ville inte riskera att trycka ner trycket för mycket. Fine. Jag köper det. Men nu jävlar. Ner med skiten. Ge mig ett litet blodtrycksfall om så ska vara. Men håll inte på att lalla.

*host*
Ok. Nu har jag fått ur mig det där.
Tillbaka till vad jag egentligen tänkte skriva. När Grodan kom till världen skickade jag ut SMS som sig bör. Vikt och längd. Men jag skrev inte "och vi mår båda efter omständigheterna bra" eller annat som brukar stå. Utan jag skrev att Grodan mår bra och jag är på väg att må bättre.
Eller nåt sånt där. Jag kommer inte ihåg.

Responsen är så klart blandad. Men väldigt många svarar "Vad skönt att höra att ni båda mår bra" Inte så konstigt kanske. Det brukar ju vara så. "Vi har fått barn, vi mår bra" och svaret "Grattis och skönt att höra att ni båda mår bra" Det är ungefär lika standard som "Hej hur mår du?" - Jo tack bra.
Det ska bara vara så. Spelar ingen roll om man dagen innan försökte ta livet av sig. Det är fraser snarare än ordens verkliga innebörd.

Och jag menar inte nu att skriva någon på näsan. Eller klanka ner på människor i min omgivning som bara vill mig väl. Men problemet jag har är att på allvar ta in att det var JAG som blev sjuk på den här resan. Inte Grodan. Grodan mådde fina fisken där inne i magen. Men jag gjorde det inte. Det var inte fara för Grodan som gjorde att man beslutade att plocka ut honom. Det var för att det annars var fara för mig.

Under hela den här resan, från ett sakta stigande blodtryck till hela skiten som pågick under veckan jag låg inlagd så fanns inte tanken att det var någon vidare fara för mig. Alla tester, alla blodtryck, alla ctg, alla ultraljuden... allt, allt, allt och i mitt huvud fanns bara en fråga
- Mår barnet bra?
Att jag och min kropp och var med i vågskålen fanns bara inte. Inte ens när man körde ner mig för kejsarsnittet fattade jag att det handlade om mig.

Och även nu tycker jag det här med blodtrycket är en irriterande störmoment. Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har inte tid med det här. Jag har ett barn att ta hand om. Och återigen glömmer jag bort min egen hälsa i ekvationen.
Så när jag får mail eller sms där vänner och bekanta skriver "skönt att du mår bra" kan jag inte hjälpa mig själv. Jag sätter mig ner och plitar ner ett svar där jag förklarar att jag faktiskt inte alls mår bra.
Inte för att de nödvändigtvis måste veta det, utan för att jag måste erkänna det.

Jag behöver bli frisk. Hur ska vi annars komma hem och få börja leva som alla andra? Så länge Grodan ligger här på Neo har jag nära tillgång till sjukvård. Kan göra tester, träffa läkare. Jag kan lämna Grodan i Sambons eller sköterskornas vård. Men sen, när vi kommer hem, då är det inte alls lika lätt. Och jag behöver bli frisk. Inte bara för min skull, utan för Grodan också. Och jag behöver på allvar ta in vad som har hänt här. För bara då kan jag på riktigt ta ansvar för min egna hälsa. Och ansvar för den måste jag verkligen ta.

Satt och pratade med en tjej som också fick en havandeskapsförgiftning from hell och hennes inställning är så oerhört lik min. Hur vi bara blockar ut att vi mår dåligt och har full fokus på bäbisen i eller utanför magen.
Jag vet inte om jag någonsin upplevt en så stark förnekelse när det gäller mig själv. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Men jag hoppas att det sakta börjar sjunka in och att jag börjar förstå. Och därmed också kunna släppa och gå vidare.