Vi bor på Neo

Vi fortsätter i vår sjukhusbubbla. Bortsett ett besök på pizzerian nedanför backen igår och frukost mittemot sjukhuset i morse har jag inte varit utomhus på drygt 2 veckor nu.
Igår blev jag alltså som sagt utskriven från min avdelning. Det innebär tyvärr inte att jag är frisk. Jag har fortfarande ett ganska duktigt högt blodtryck. Även om jag inte känner av det. Kanske är det läskigast av allt. Jag känner mig rätt ok, men trycket vill inte riktigt ge med sig. Man dunkar in full dos av ett läkemedel och halv dos av ett annat. Då håller jag mig under nivåer som tidigare innebar att jag fick susa ner på förlossningen och få dropp.

Men vi fick på en gång ett rum på Neo som vi kunnat flytta in i. Där får vi ha vår Groda med oss och vi får i alla fall en liten, liten känsla hur det är att bo ihop som en familj.
Grodan har idag hunnit blivit 34+0 veckor gammal. Han har slutat glömma bort att andas då och då även om han kommer att ha övervakning kvar minst en vecka till. Han sondmatas men vi har börjat försöka med amning. Det går så där. Han har ett väldigt bra sug för att vara så liten säger sköterskorna. Tydligen är det först in i v35 som sugreflexerna kan väntas börja fungera ok. Med en amningsnapp får han till och med i sig mjölk från bröstet. Får han bara tutte går det sämre. Han orkar inte suga tillräckligt för att få ett bra grepp och börja käka.

Sen spelar det väl lite mindre roll. Hade han lyckats hade han ändå inte orkar äta speciellt länge. Han får vila upp sig efter att vi har bytt blöja. Det tar på krafterna att vifta på både armar och ben.
Men jag börjar äntligen, sakta, sakta förstå att detta är min. Denna lilla parvel med runda ögon som oftast är slutna men då och då tittar storögt utan att veta vad han ser, han är min son. Min bäbis. Det är vad som har legat där inne i magen och växt. Det är han som är det där pluset på kisstickan i augusti. Han är resultatet av min och Sambons härliga helg på slottet i Skåne. Det är han vi har väntat på alla dessa veckor.

Och han blev så fin. Med sin runda lilla näsa. Sin lilla tunga som kommer ut och lipar. De där små små händerna, med sina små små fingrar och längst ut sitter de allra minsta naglarna. Hans grodben som viftar i alla riktningar när han blir upprörd. Världens minsta bröstvårtor. De är så små att man knappt tror de är där. Men de är ju där. Allt är där. Allt som en stor och vuxen människa har, men i mycket mindre format. Det är galet. Och nu ska vi växa med uppgiften att bli hans föräldrar.

Vad hände med den där jäkla boken jag har väntat att få på posten? Den där boken som skulle förklara allt jag behöver veta för det här jobbet? Jag ser alla andra mammor och pappor i världen som bollar sina ungar än hit och än dit. De verkar kunna sitt föräldrarskap alldeles utmärkt. De måste ju ha fått boken. Missade man oss? Eller har vi inte hunnit få den? Det känns helt overkligt att vara så jäkla okunnig, tafatt och helt nollkoll som vi är. Jag FATTAR ju att alla har det så här när de får sitt första barn. Men det gör det inte mindre overkligt. Det känns ändå som "alla andra kan, det är bara vi som inget fattar".

Det är inget jag går omkring och har allt för mycket ångest över. Men jag tänker mycket på det. Förundrars över att vi inte har mer föräldrarskap inbyggt i våra instinkter. Vi behöver ju lära oss allt. Till och med att fatta att barnet framför oss är vårt. Det är inte sköterskans. Eller doktorns. Det trodde jag skulle kännas självklart. Men det gör det ju inte alls. De första dagarna vågade jag knappt ta mig ner hit, rädd att vara i vägen. Låta alla andra göra sitt. När sköterskan sa
- Vill du sätta dig ner så kan du hålla honom
kände jag mig som en assistent eller kanske rent av prao-elev som hjälpte henne.

Nu börjar det släppa. Sakta trillar peng efter peng ner och hjärna och hjärta börjar på allvar ta in det som hänt. Hjärnan får massa tankar. Hjärtat sväller till bristiningsgränsen.
Tanken att vi en dag ska komma hem känns helt galen. Främmande. Overklig. Men vi kommer att förlika oss med den så småning om också.

Nu ska jag återvända.
Om jag gissar ligger mina killar hud mot hud och myser just nu.

Puss på er alla.
Jag kanske just nu bara hinner notera alla välönskningar och kommentarer ni ger mig. Men de värmer och det kommer en tid då jag kommer lite mer nyktert kunna se tillbaka på den här tiden och då kommer Hypo vara det enda textade jag kommer att ha. Och allt ni har sagt kommer gå rakt in i hjärtat och smälta det som smör.