jag sitter på jobbet och är snudd på obehagligt mätt, det känns som om jag precis hade gått från världens största julbord. igår var vi bjudna på middag hos svärmor, på hennes initiativ. och är det något jag känner att jag är tvungen att göra så är det att artighets-äta. oavsett vad det smakar, och speciellt när den som lagat maten ser det som ett personligt nederlag om man inte tar om av allt minst två gånger. det vill säga så som ungefär alla äldre människor som jag känner är. och jag mår DÅLIGT av det. i mitt bagage finns en skitstor väska som är full av upplevelser som är knutna till att tvingas äta fastän man inte kan och fastän man inte orkar mer. och det är ju löjligt, jag menar jag är ju vuxen nu, det är klart att ingen skulle tvinga mig att äta mer om jag sa nej tack, jag är mätt. men det sitter liksom fast långt in i märgen det här med att man måste visa sin uppskattning genom att äta mycket och ta om när det bjuds mer, för annars blir folk LEDSNA.
svärmor är urtypen för folk som tar precis allting personligt. för att uttrycka det milt är hon ganska knepig, och relationen mellan mor och son är allt annat än god. det är som att vistas i ett minfält, och även om det inte har med mig att göra så får, eller tar, jag rollen som någon slags medlare. och det är det rätt så ansträngande att försöka hitta neutrala samtalsämnen och försöka skapa en uthärdlig stämning. men det går, jag är ju rätt så van, min egen mamma är ju också milt sagt knepig och jag har lärt mig balansera, hålla på lagom avstånd men ändå vara tillgänglig och bekräftande.
men det är inget nöje och det tar på krafterna och när vi kom hem igår kväll så bara rasade jag ihop i soffan och låg där som en boaorm som ätit en hel åsna. orkade inte prata, orkade inte läsa, orkade inte titta på tv, orkade knappt gå och lägga mig. det är så förbannat OBEHAGLIGT att vara sådär släktkalas-övermätt. för det räckte ju inte med middag, sedan var det efterrätt som svärmor sa att hon gjort speciellt till mig, och sedan var det kaffe och kakor som hon också hade bakat speciellt till det här tillfället. ja, jag vet att man kan säga nej tack, nu räcker det och jag borde kunna lära mig det, för i andra sammanhang är det inga problem. men jag klarar inte riktigt av det där att känna att folk ska bli BESVIKNA OCH LEDSNA. som jag har fått lära mig att de blir om man inte äter jättemycket av deras mat.
och när jag äntligen somnade så drömde jag att hela min andningsapparat hade förvandlats till ett otroligt komplicerat rörsystem med slussar och spjäll och för varje andetag som skulle tas fanns det två valmöjligheter. valde man det ena så hände det något obehagligt och valde man det andra fanns det ingen luft.
och ute är det svinkallt, men solen skiner åtminstone. och jag har planterat mina tomatfröer, inte hundra sorter men snudd på. och i rabatten invid husväggen blommar några vintergäck. det blir ljusare och varmare och bättre snart.