Svullen och med tryck i huvudet

Jag har varit på landet sen i onsdags. Åh vad jag behövde det. Miljöombyte. Komma bort från lägenheten för en stund. Till helgen skulle hela familjen och Pojken komma. Familjen kom, men Pojken blev kvar hemma. Han skulle jobba på söndag och med utlovad snöstorm med drivbildning tyckte vi inte att det var en så bra idé för honom att susa upp för att åka hem tidigt söndagmorgon i gud vet vilket väder.

Mitt ansikte svullnar upp kraftigt varje gång jag ligger ner. Och ligga ner behöver jag. Trots att jag sovit rätt bra på nätterna har jag tagit mig närmare 2 timmars sömn mitt på dagen. Och varje gång vaknar jag klotrund i ansiktet. Morgonen är ju så klart värst. I morse vaknade jag med nästan helt igenmurade ögon. Det svullnar inne i huvudet, mellan örat och käken så det trycker mot örat och gör ont. Speciellt om jag tuggar. Kinderna är alldels runda och till och med läpparna var svullna i morse. Jag ser helt galen ut.

Men det hade väl varit ok, det är bara en tid just nu, om det inte hade varit för att svullnaden ger ett tryck runt ögon och öron som kan mycket väl liknas vid huvudvärk. Så, när läkarna om och om igen har sagt
- Du MÅSTE vara uppmärksam om du får huvudvärk, känner dig konstig, ont i magen eller får flimmersyn. Då måste du ringa in, du får INTE ta det lättvindigt.
Va fan!!

I lördags drog mamma och jag till Norrtälje för att följa läkarens krav på ett blodtryck under helgen. Inte bra. 155/100. Det tryckte på kring ögonen. Så jag ringde journumret på SöS och fick prata med en läkare. Hon tyckte inte att tryckte var farligt högt. Tyckte inte att jag skulle äta mer medicin. Men om jag fick mer ont i huvudet skulle jag åka och ta ett nytt tryck. Huvudvärken, eller vad vi nu ska kalla den, släppte på eftermiddagen då svullnaden i fejan gått ner hyfsat. Och i morse var trycket i huvudet tillbaka.

Jag blir fan galen på läget just nu. Inte blir det bättre att umgås med min gravida lillasyster som har ett helt annat förhållningssätt till sin graviditet än jag. Och dessutom verkar tycka att jag är värsta gravidmonster. Jag blir både ledsen, sårad och småaktig. Och jag som inte brukar ha svårt att ta upp vissa saker bara klarar inte förklara för henne hur jag känner mig. Hur hennes sätt att vara och saker hon säger till mig sårar.
Hon får mig att vilja vara annorlunda än vad jag är. Vara någon annan än den jag är. Att vara så där lagom. Cool. Perfekt. Och då blir jag förbannad på mig själv.

När jag försöker tänka ut vad jag ska säga så hör jag hur jag ger mig på henne med otroligt barnliga påhopp. Och då väljer jag att inte säga det alls. Tack och lov.
Jag hatar när jag hamnar i sånt här läge. Då jag känner mig trängd och en hämdlysten Jazz vaknar som vill ge tillbaka med samma mynt. Säga saker som sårar på samma sätt som de sårat mig. Otroligt omoget. Så jag är tyst. Svullen. Och tyst.