Jag har ju det så bra

Ny dag. Och jag behöver ta tillbaka lite av min positiva inställning. Hitta fokus och se vad det egentligen handlar om. Inte fastna vid det jobbiga och hänga kvar där. Jag kan ha 8 veckor kvar på den här resan om vi får gå tiden ut, och det kommer inte att hålla om jag fastnar vid det som inte är toppen.

För mitt liv är ju toppen. Verkligen.
Jag har en Pojke som älskar mig så det känns precis varenda dag. Och han är så orolig och mån om mig att jag ibland blir alldeles full i skratt. Men också väldigt rörd. Jag är inte så van att bli behandlad så.
Jag har dessutom en familj som står bakom mig och stöttar. Inklusive min gravida lillasyster. De låter mig få vara den otroligt gravidfokuserade Jazz som jag trots allt är. De oroar sig. De finns där. De ställer upp. Och de gör vad de kan för att hjälpa mig framåt i allt det här.

Igår när jag kom hem låg Pojken i soffan.
I hallen låg nya mattan tillskuren och på plats. Vi köpte en heltäckningsmatta av grövre slag för ett antal veckor sen att täcka hela hallen med. Så att slaskiga vinterskor inte ska dra in skit i lägenheten och nu kan man köra in en vagn utan att skapa en sörja i hallen som sprider sig innåt. I veckor har den stått som en stor svart rulle i väntan på att vi ska ta tag i den och skära till den.
Det hade Pojken gjort medan jag var på landet.
- Jag har fixat hyllan i garderoben också.

Hyllan i garderoben. Den som vi har tänkt att få fixad redan när vi flyttade in för ett år sen. En hylla för att få mer förvaring i garderoben i hallen. För en månad sen var jag och köpte den. Sen har vi inte gjort så mycket mer. Den hade han satt upp. Älsklingen.
- Och duschstången, la han till.

Ja. Duschstången hade han fixat också. Det var ju bara typ 9 månader sen som jag satte upp duschstången, men drog ut den för lång och böjde hela stången till en snygg bananform. För ett halvår sen köpte jag en ny stång. Som vi aldrig fått tummen ur att sätta upp. Den hade han nu satt upp.
Ooo, jag var grinfärdig. Att få komma hem och dessa surdegar är bara fixade. Och det blev så fint. Speciellt mattan i hallen. Vad UNDERBART det är att ha det klart. Och nu slipper vi stå och trängas på den gamla hallmattan när vi kommer hem.

Inget av det här fick plats i texten jag skrev i natt. Istället fastnade jag i ett svullet ansikte och annat skit. Det är ju det här som är the shit!! Det är ju det här som ska få plats i mitt hjärta och tanke. Jag har det så jävla, jävla bra. Nu, när alla sliter för att ta sig till jobbet i Stockholms snökaos sitter jag hemma och tittar på OS. Någon gång under dagen ska jag upp till SöS och lämna en dunk kiss. Men det är inte så bråttom. Jag kan lungt låta rusningstiden passera. Och visst var jag svullen. Men jag slipper ju gå ut och visa upp det. Nu börjar det långsamt sjunka ihop och då släpper ju trycket runt ögonen. Hepp! Svårare än så är det ju inte.
Det här är inte kattskit för att låna Pocksans uttryck.