Vi har en resa framför oss nu

Sakta men säkert faller sak efter sak på plats. Samtidigt som den här graviditen känns allt mer som den faller samman.
Idag åkte vi ut med vår nya bil. Vilken fröjd. Att köra stor och tyst bil. Att köra automat. Att känna att bilköpet är gjort. Att köpa bil är verkligen inget jag tycker är roligt. När det är gjort ja, men innan... hua! Värsta ångesten.

I Bromma står lägenheten redo för försäljning. Och det ser inte ut som en mardrömsförsäljning som jag hade för 1½ år sen. Visningen har inte ens varit och redan har två bud trillat in.
Barnvagnen är ju redan beställd. Det är bara att invänta SMS'et som säger att den kommit till affären. Sen är det bara att kasta fram IKEA family-kortet och handla annat som saknas. Det är fort gjort. Och inget som behövs göras nu.

Men det är jobbigt och gå och oroa sig om jag känner mig konstig. Har jag inte lite ont i huvudet? Eller är det bara snoret i bihålan som trycker lite? Jag mår lite illa. Beror det på att jag åt för mycket till lunch? Eller?? Gör lite ont i magen, fast jag behöver kanske bara bajsa. Eller fisa.
Tankarna snurrar och jag känner mig helt nojig. Jag går och känner efter och inser att jag lika gärna kan mana fram diffusa problem genom det. Så jag försöker lugna mig. Men det är ett ganska stort ansvar som lades på mina axlar igår.

Och jag börjar mer och mer inse att resan framför mig kommer vara lite gropig. Jag kommer inte ha finfina värden. Blodtrycket och kissproverna kommer att svänga runt där på gränsen. Eller så går de över gränsen och då riskerar jag att landa på sjukhus. Det är inte alls samma sak som när diabetesen var på tapeten. Då önskade jag mig bara tydliga värden, bra eller dåliga det spelade ingen roll. Men nu kan jag inte önksa mig dåliga värden. För det finns ingen händig behandling då att ta till. Och det kommer inte spela någon roll om blodtrycket är bättre på måndag. Det kan när som helst visa något annat. Så den tid som är kvar kommer vara så här... eller sämre.

Jag misströstar inte. Grynet väger 1728 gram och har goda förutsättningar redan nu faktiskt. Även om det så klart inte vad jag önskar mig. Men det är en ovärderlig detalj för mitt eget lugn och trygghet.
Men jag känner att jag inte tilldelas samma möjlighet till kontroll som diabetesen ändå gav. Diabetesen kan jag själv påverka så himla mycket. Det ger mig något att koncentrera mig på. Att jobba med. Och det har bara känts bra.
Det här som nu seglar upp känns inte alls bra. Det känns inte galet farligt, men inget som är bra.

Jag får ta en dag i taget. Men varje dag känns som i beredskap. Jag och mamma tänkte åka till landet i 4 dagar. Men nu håller jag det öppet till sista stund. Först läkarbesöket sen får vi se om det blir fler besök under veckan. Jag har redan beräknat hur snabbt jag kan vara tillbaka i Stockholm om det behövs. Jag bokar inte in konserten på torsdag. Inte redan idag. På onsdag kanske, då kanske jag kan bestämma mig.

En dag i taget. Vecka för vecka.
Det blir bra till slut. Men vi står inte på den högsta ljuspunkten just nu. Men snart. Och livet runt omkring vår väntade nedkomst faller bit för bit på plats.