Det blev för mycket idag

Det blev för mycket idag. Efter ett två timmars besök hos MVC kom jag därifrån. Jag hann inte ens utanför sjukhuset innan tårarna kom. Fick ta skydd i ett barnvagnsutrymme där jag kunde sitta ner och grina klart.

Det var mycket väntan idag. Alla satt och väntade. Verkade som om de bara hade en läkare på akutsidan idag. Så allt tog tid.
Först tog man ett blodtryck igen. Det hade gått ner en aning (140/95). Jag lämnade ett kissprov i vanlig ordning. Protein hade gått upp jämfört med igår (+2), men det är ju vad jag brukar ha. Sen fick jag sätta mig och vänta igen.

Läkaren ville ha ett ctg gjort också. Så jag fick lägga mig på en brits. Man pluppade dit en kopp som lyssnar på Grynets hjärtljud, en kopp som mäter förvärkar på mig och så fick jag en liten knapp att trycka på varje gång jag kände Grynet röra sig. Där fick jag ligga en kvart eller så. Ut från det hela kom en pappersremsa med hjärtkurva på. Grynets hjärtkurva.

Sen fick jag sätta mig och vänta igen. Det tog sin tid innan jag slutligen fick träffa läkaren. Igår hade barnmorskan mätt magen med måttband. Läkaren gillade inte alls den utveckling mätningen gjort sen magen mättes för 1½ vecka sen. Den hade hoppat upp en hel kurva. Från att ha legat precis ovan mittkurvan låg den nu ovanför övre kurvan. Läkaren tyckte det var både en märklig och lite oroväckande utveckling. Så hon ville inte vänta till ultraljudet nästa fredag utan ta ett på en gång. Den här gången fick inte jag ligga och titta på en tv-skärm. Och inte var det en supertrevlig barnmorska som lotsade mjukt en igenom vad som syntes. Nej. Nu var det en fokuserad läkare som ensam tittade på sin skärm. Jag bara låg där och kände att nu kunde det faktiskt få räcka med saker de inte riktigt var nöjda med.

Så klart hade inte Grynet hoppat en kurva på 1½ vecka. Ultraljudet visade att allt såg bra ut. Den har gått upp lite i vikt. Beräknad vikt är nu 1728g vilket gör att den väger 40g mer än genomsnittsbarnet.
Läkaren tittade på min historik. Sa att blodtrycket började egentligen sticka ut en aning ganska tidigt i graviditeten. Och att jag i drygt en månad läckt protein. Men eftersom trycket ändå gått ner en aning idag så tyckte hon inte att det var dags att lägga in mig(!). Inte heller behövde jag börja med någon medicinering. Vi skulle avvakta över helgen. Att kissa i dunk i ett dygn var hon inne på en stund, men bestämde sig för att vänta lite. Så, en ny läkartid bokades in på måndagmorgon. Nästa veckas ultraljud sköts fram.

Hon tittade mig i ögonen och sa
- Det är viktigt nu att du uppmärksammar om du får ont i huvudet, eller ont i magen. Men även om du bara får något diffust som inte känns som vanlig bör du ta det på allvar och ringa in och höra dig för. Du får inte ta det här med lätthet nu. Om du känner något på söndag, tänk inte att du avvaktar för du har ändå tid på måndag. Du har fått indikationer på havandeskapsförgiftning tidigt, och då kan försämringar ske snabbt på bara några timmar.

Det är bra att hon sa så där. Jag är verkligen personen som skulle tycka att man kunde vänta till måndagmorgon än att hålla på att ringa in söndagkväll.
Blodproverna som de tog igår hade varit bra. Jag känner ju ingenting konstigt. Och ctg-kurvan var fin.

Det känns som om det är så här hela tiden. De första kontrollerna och testerna visar halvdåliga eller dåliga värden. Men så fort de gör extra prover, eller utökade prover så är de bra. Och det spelar fan ingen roll vad de kollar. Först en dålig indikation, för att sen inte ha andra prover som visar skit. Det var den där magkurvan som blev för mycket idag.
När jag gick därfrån behövde allt komma ur mig. Jag har lovat mig själv att jag ska bekämpa varje impuls att göra den här graviditeten till en prestationsgrej. Att visa dåliga värden inte är en dålig prestation från min sida. Att inte försöka kontrollera och styra sånt jag inte kan.

Jag kan sköta min mat. Mitt insulin. Mina sockermätningar. Men jag kan inte kontrollera min kropps egen insulintillverkning, så att behöva öka insulindosen är inget misslyckande eller dåligt presterande.
Ändå, när jag gick därifrån idag kändes det som om jag fick underkänt på ännu ett test. Känslan gjorde mig först ledsen och sen arg. Och allt kom ut i tårar.

Jag hatar den här tjej-åkomman. Duktig-flick-syndromet. Eller att göra precis allt till mätbar prestation. Jag hatar när vi tjejer känner oss värdelösa för sånt vi egenligen inte själva kan styra över. Och jag blir arg på mig själv som sitter där och känner mig hopplös och dålig för att mina värden inte visar topp. Jag ÄR duktig. För jag gör precis allt som står i min makt att göra det så bra för det barn som växer i mig. Och det är allt jag rår på.

Att läkaren avstod från att lägga in mig idag(!) gör att jag inser att jag har en bit kvar på resan. Jag lär ju inte få börja jobba igen. Men det är inte ens säkert att jag får hänga hemma fram till vårkanten. Kanske blir min lott att ligga på sjukhus sista tiden. Återigen, DET är inget jag kan göra något åt. Blir det så, så blir det så. Och då kan jag bara göra det bästa av den situationen.

Snart kommer Pojken hem. Då ska jag ta hissen ner och hoppa in i bilen. Där ska jag pussa på honom tills han får kippa efter luft. Sen åker vi och handlar, kanske går ut och käkar någonstans. Innan vi susar iväg och hämtar vår nya bil. Spännande.
På måndag blir det nya blodprov, ny ctg-kurva, nytt blodtryck och att kissa i provrör. Jag börjar kunna rutinen nu.