Huvudet i väggen

Läkarbesöket idag gav en hel del i övrigt att önska. Trots att jag pratade med en sköterska efter 30 minuter glömdes jag bort och fick vänta i 1 timme och en kvart efter utsatt tid. Läkaren hade gått på lunch när barnmorskan kom på att det ju var en patient till, så hon fick springa tillbaks. Lyckad start.

Vidare fick jag veta att mina provsvar ju var bra så det fanns ingen anledning att göra något. Precis som jag trodde hade inte läkaren någon info om varför jag var där. Två gånger frågade hon hur jag mådde, uppenbarligen utan att lyssna på svaret. Jag förklarade läget, att jag måste ligga högt i ett värde för att må hyfsat, och ja det viktigaste är ju att ni bägge två mår bra tyckte läkaren. Jag nämnde att jag redan höjt dosen, och läkaren nämnde att dom övervägt om jag inte borde sänka i stället. För jag är ju inte inom referensområdet med ett värde. Sänker jag för att vänta på att det andra värdet blir normalt så överlever varken barnet eller jag på sikt, man kan ju tycka att dom borde veta det vid det här laget.

Summa summarum blev att läkaren gick med på den höjning jag gjorde själv, vägrade ge med sig angående ytterligare höjning, ignorerade mitt mående och tidigare erfarenheter och ansåg att nya prover om ett par veckor skulle göra susen. Under tiden ska jag gå i två veckor och vänta på att bli lika kass igen, som jag var för en vecka sen.

Jag är riktigt besviken nu, och jag har två alternativ nu. Antingen gör jag som läkaren säger och riskerar att det går åt skogen. Eller så höjer jag dosen igen och mår bättre. Eller så skriver jag en egenremiss till min gamla specialist och förklarar läget, tyvärr är jag hyfsat säker på att han har månader lång kö.

På det hela taget känner jag mig fullständigt uppgiven. Varför ska det vara så svårt att behandla patienter utifrån deras erfarenheter, mående och egna vilja? Är det viktigare att siffran på provsvarspappret ser rätt ut än att patienten mår väl? Jag anser inte det, förmodligen är det väl fel på mig.