Våra liv är lite ojämna nu

Nylunchad och mätt.
Mitt liv går inte i många knop just nu. Pojken däremot är överchokad. Mycket på jobbet och om kvällarna håller han på med sin lägenhet. Och nu har vi gått och köpt bil, vilket innebär att han får ta på sig jobbet att sälja sin lilla Golf. Man ser hur gnistan i ögonen bleknar på honom. Han är trött nu. Det känns som mycket hela tiden. För honom. Jag sitter ju här hemma och jäser.

Jag försöker förklara att vi är två i det här. Att jag kan hjälpa till. Men det tas inte emot. Och jag förstår honom. Jag vet hur det är. Det går inte att ta emot hjälp när man inte vet vad för hjälp man vill ha. Och både lägenheten och bilen är hans.

Han kommer hem. Dimper ner i soffan. Sätter sig med datorn i knät. Orkar inte prata. Vill bara gå in i sin grotta för att sen gå och lägga sig. I sängen orkar han inte säga mycket. Han mm'ar lite när jag berättar något och sen säger han
- Nej, nu får du släcka.
Så somnar han inom några minuter.

Jag vill bara ligga där och klappa honom. Stryka handen över hans hud. Men han vaknar om jag gör det, så jag låter bli. Lägger händerna under huvudet och bara tittar på honom där han ligger och sover. Jag är ju så klart inte ett dugg trött. Min dygnsrytm är en helt annan nu. Men varje kväll går jag och lägger mig med honom. Ibland somnar jag. Ibland går jag upp efter en stund och är vaken en stund till. Varje morgon kommer han in och ger mig två pussar på kinden innan han ger sig iväg till jobbet. Ibland vaknar jag. Ibland inte.

Det är vårt liv just nu. Men det får vara så. För i allt det trötta, i våra lite ojämna liv finns så mycket kärlek. Så mycket omsorg för varandra.
Nej. Nu räcker det. Jag har inte tid att sitta här. Idag måste jag åka till jobbet och förnya mitt passerkort, sen är det iväg och köpa blommor till lägenheten. Vi ska möblera iordningen den för fotografering.