Tycker det är färdigbakat

Jag höll som bäst på att somna när något i diskhon ändrade ställning med en smäll. Jag sover ju på soffan var och varannan natt numera, och i natt är det fullmåne. I natt är det soffan. Så jag satte mig upp med ett hjärta i halsgropen.

Haha, det är inte helt sant. Jag satte mig inte upp. Jag hoppade till, men att sätta sig upp tar sin lilla tid nu för tiden. Men klarvaken blev jag. Hjärtat slog så det gör ont. I sovrummet snarkar Pojken till men vaknar inte.

Jag är i v29 nu. Magen är stor och jag växer ur allt fler tröjor. Det mesta i min kropps mittparti har fått flytta på sig för att Grynet ska få plats och ligga och sparka. Det börjar bli lite trångt där inne för den. Så sparkarna ändras lite när rörelsefriheten begränsas. Mina magmuskler finns väl förvisso där någonstans, men de tar inte längre. Så att resa sig ur soffa, fåtölj eller säng är en ganska otymplig aktivitet som ofta får Pojken att skratta högt.

Och då är det ändå ca 11 veckor kvar. 11 veckor. Min hjärna kan inte ta till sig det. Det finns en del av hjärnan som förstår att Grynet inte är färdigbakad ännu. Som fattar att de 1245 grammen som ultraljudet indikerade på förra veckan är väldigt lite. Men sen finns det en annan del av hjärnan som inte alls ser saken på samma sätt. Det delen tycker att det har hänt så mycket sen Grynet bara var risgryn-stort. Så nu är 30 cm och 1245 gram oerhört stort. Färdigt rent av.

När man säger att det är ytterligare 11 veckor innan det ska vara klart så får den delen av hjärnan frispel. Skapar bilder av en färdig tonåring som ska komma ut. Jag försöker tala logiskt och pedagogiskt med min flippade hjärna. Men den tar inte alls till sig. Den tittar bara på min mage, som börjar smått hänga nedåt, och får alltihop att stämma. Grynet är i stort sett färdig. Kolla. Magen är ju jättestor. Huvudet ligger nedåt. Sparkarna kommer från en liten människa med krafter. Det kan inte vara 3 månader kvar. 3 månader. När den här ungen var risgryn-stort fördubblades storleken på en vecka. Fatta vad 3 månader till kommer att göra. Det blir ju inget barn, det blir en häst!

Det känns läskigt att ha en del av ens hjärna som faktiskt håller på att freaka ut här. Som känner sig stressad över att det är så lång tid kvar. Och det är ingen diabetesnoja egentligen. Utan hjärnan har bara kommit fram till att det som bumpar i magen nu är klart. Äggklockan har ringt. Dags att plocka ut bullen ur ugnen. Och jag får inte riktigt död på den där lilla rösten.

Sen finns det ju så klart en annan del av hjärnan som förstår precis. Som fattar att min lilla avkomma bara är 1/3 av sitt färdiga jag. Att lungor inte riktigt är klara för världen utanför sin lilla vattenbubbla. Att mitt gryn behöver sina ca 9 månader precis som alla bebisar.

Det är konstigt att två så skilda övertygelser kan finnas i en och samma hjärna.
När jag får sova drömmer jag att Grynet är fött. Det är alltid en flicka i drömmarna. Fast det skyller jag på mamma som är helt övertygad om att det blir en tjej och vägrar kalla Grynet för något annat än "hon". I drömmarna är Grynet aldrig ett helt nyfött hjälplöst barn. Utan en flicka på väg att bli stor. Som lär sig prata. Eller lär sig kissa på toaletten. Fast samtidigt är hon alldeles ny. Jag tror drömmarna hjälper knäpp-hjärnan att övertygas att det är färdigväxt i magen.

Kanske är det hjärnans sätt att säga
- Jag kan inte förbereda mig bättre än så här. Det som är kvar är sånt jag omöjligen kan ens fantisera kring. Jag är så redo jag kan bli. Let's go.

Jag vet inte. Klockan är mitt i natten och jag vaknade av en smäll i diskhon. Vad ska jag säga? Jag har aldrig påstått att jag är riktigt klok.