Dagarna de går

Jag har slut på te hemma. Eller nej, jag har svart Earl Grey, men det är bjud-te. Jag är inte så fasligt förtjust i Earl Grey, om man inte har MYCKET socker i. Earl Grey är det godaste socker-teet. Men det är inte vad jag ska hälla i mig dessa dagar.

Så jag kan ju gå och köpa nytt te. Det går ju. Affärerna är ju fulla av fint rött och grönt te. Problemet är att jag har så galet mycket te på jobbet. Nästan 400 gram. Har ni koll på hur mycket 400 gram te är? Inte? Ta två STORA påsar och fyll dem med te, det är typ 400 gram.

Jag vill åka till jobbet och hämta hem mitt te. Och andra saker. Jag var ju inte alls beredd på att jag skulle få stanna hemma, så jag vet ju inte ens vad jag har kvar på jobbet. Jag vet att jag har en del saker i datorn jag gärna skulle vilja ha tillgång till. Mailadresser, mail, notes. Jag skulle också vilja slå på out-of-office på mailen. Skulle kännas skönt.

Så åk till jobbet.
Ja, men jag vill inte åka dit innan jag har pratat med min chef och avtalat en tid så att jag passar på att träffa henne samtidigt. Men hon ringer inte tillbaka. Jag har lämnat meddelande och vill inte ligga på som fan. Det känns lite desperat. Jag menar, inget är ju bråskande för mig. Jag är bara lite otålig för att jag har så mycket tid. Människor i den arbetande världen kan ju inte alltid sätta mig som första prio och göra mina ärenden först. Jag lämnade ju meddelandet igår, så hon bör ju få någon dag på sig att ringa tillbaka liksom.

Dessutom är jag ändå så jäkla förkyld. Haha, det hade ju sett bra ut. Komma till jobbet förkyld som en tok och smitta ner alla andra. Nä. Det är väl inte läge just nu. Jag ska nog ta och köpa mig lite te istället. Det är ju enkelt gjort. Ja, så får det bli. Idag ska jag ta mig till Sickla och köpa lite te. Och lite mjölsorter till mina brödbak. Det får bli bussen dit.

Pojken är så vintertrött just nu. Samtidigt har han lägenheten i Bromma hängande över hans axlar som tyngd. Jag får ju inte hjälpa till. Det är mest bärande säger han. Han är ganska orolig för mig och vår bebis så jag tillåts göra ganska lite. Och att röja i hans röra är helt otänkbart. Jag ska sitta på min pedistal och växa mig tjock och fet. Jag kan varken bli arg eller irriterad på honom. Han har sitt sätt att reagera känslomässigt på vår graviditet. Dessutom vet jag själv hur det är med något som man känner "jag-måste-fixa". Det är inte lätt att ta in andra. Av någon anledning måste man få göra det på sitt sätt och det blir enklare om man får göra det själv. Så han får väl hålla på. Och komma hem trött och hängig. Han får vara lite tyst och distansierad. Det är min tur nu att sitta bredvid och låta honom få den tid han behöver för att komma tillbaka med ork och entusiasm. Han gjorde det hela förra vintern med mig. Och han gjorde det de första månaderna av graviditeten då jag bara sov och var trött. Tålmodigt satt han bredvid utan att klaga, utan att gnälla. Och varje gång jag bad om ursäkt för att jag var så frånvarande var han galet förstående. Nu är det min tur.

Jag älskar den här mannen. Jag älskar honom i alla lägen.