ongen min, igen

Jag vet inte hur man gör. Det här med föräldraskapet. Det är svårt. Och inte särskilt ofta försöker jag fortbilda mig heller. Läsa böcker av Jesper Juul och surfa på föräldranätet. Ännu en sak att ha dåligt samvete för, ju.

Det enda jag gör ibland, förutom att älska barnen så att hjärtat knakar, är att jag konstaterar att det är skitsvårt. Och längs vägen gör man fel. I går blev det fel mellan mig och den äldste. Av oro tjatade jag på honom om en viss sak. Och när jag är orolig så blir jag tjatig. Liksom ältig. Säger samma sak flera gånger fast på olika sätt. Teoretiserar på ett sätt som ibland kan vara lite för mycket. Samtidigt som oron gnager i bröstet på mig.

Och så blev han ledsen för att jag var så tjatig. Gick till sitt rum och ville vara i fred. Och jag mindes hur det var när jag var liten. Då blev jag tjatad på ibland. Sen skälld på. Och aldrig fick jag någon ursäkt eller förklaring, inte vad jag kan minnas i alla fall. Det har jag med mig och just på den fronten försöker jag göra på ett annat sätt.

Så jag knackade på efter en stund. Frågade om vi kunde prata. Jag sa att jag var ledsen. Att ja, jag blev tjatig. För att jag var orolig. Men att jag var jobbig. Det var hemskt dumt och onödigt av mig. Jag sa förlåt. Att jag betedde mig dumt. Den lilla fina mannen sa "ja, det gör alla ibland" och så torkade han tårarna och när vi hade kramats lite sa han "ska vi läsa Lucky Luke?" och jag smög ner och hämtade ingefärskarameller och så la vi oss i stora dubbelsängen och läste Lucky Luke om oljerushen bakom stängda dörrar så att lillebror och kusinen skulle låta oss vara i fred ett tag. Det var en fin stund. Jag tror att det blev bra.
Kanske.

Och idag kom han hem från biblioteket och hade gått och frågat efter Häxan och lejonet eftersom jag har yrat om att det skulle vara fint att läsa den ihop, han och jag. Och nu har han alltså fixat det. Fina ungen. Sen fick vi ett skrattanfall igen när han kallade rumpan för "bakstugan". Ehm...