Mitt liv hemma

Jazzie 2010-01-21 08:15 (1 kommentar)
Jahapp. Så hänger man hemma hela dagarna. Och jag måste hitta mig en vardag i detta också. Hittills har jag gjort just ingenting. Dels för att igår fick jag kissa i en dunk varje gång jag behövde kissa. Ett dygns kiss skulle samlas. Idag ska jag åka in och lämna dunken antar jag. Tjing för att inte ha ett jobb där man får ta emot dunkar med kiss för analys.

Dels har jag väntat ifall man ringer från sjukhuset och vill att jag ska komma in. Jag hoppas att det faktum att jag inget hört betyder att mina prover inte var allt för dåliga.

Grannen tror jag ska få en liten känga. Han/hon tror jag har något jobb som utförs hemma. Eller om det är en hobby. Men personen knackar, bankar och använder något som låter som en borr eller slip. Först trodde vi att grannen satte upp väldigt många hyllor/tavlor och stuff. Men våra lägenheter har helt enklet inte tillräckligt med väggar för allt som måste sitta uppe om så vore fallet. Dessutom har jag upptäckt att grannen börjar jobba före 8.00 på morgonen. Borra (eller slipa), banka och knacka innan 8 på morgonen i ett bostadshus? Skulle inte tro det.

Är det ok att banka och borra dagligen i en lägenhet om man gör det dagtid? Jag bara undrar.

Nej, nu ska jag ta lite blodsockervärde, lite insulin och lite frukost. I den ordningen.

Pocks?

Kaffe, terapi och lugn och ordning, som Tokfursten beskriver det hela. Kiss i dunk, ja..., mycket ska man stå ut med här i livet. Men allt blir bra!

2010-01-21 09:03:54


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte