Det bästa

Jag och T myser i soffan med paråkningsfinalen på datorn... (vilket svt bara körde på internet. skumt men bra ändå). Vi kommenterar kläder, snygga hopp och diskuterar varför dödsspiral heter som den gör. Det är fint, det är precis så här det ska vara. Vi kollar en gång till på "Plushan"s världsrekord åk. Vilken kille!, Jag minns att jag njöt i stora drag av hans åkning redan för dryga tio år sen när han var en gänglig kalv som dock kunde trollbinda med en viftning på lillfingret. Nu har han varit borta några år och jag är så glad att han är tillbaka.

T åkte sin första tävling i lördags vilket var jättekul. Det blev ingen pallplats men jag är otroligt stolt ändå eftersom hon faktiskt deltog, verkade ha kul, och åkte mer eller mindre helt som det var tänkt.

Jag försöker hålla band på mig så jag inte pushar henne. Ännu så länge verkar hon se fram emot träningarna och åker timtals med skridsko på rasterna i skolan. Det känns dock som om det väldigt snabbt blir allvar och det tror inte jag att vare sig hon eller jag är redo för. T åker för att det är kul, för att snacka med kompisar och för att lära sig lite "schyssta moves", inte för att nöta rörelser till perfektion.

Jag önskar dock att jag hade fått börja träna konståkning i hennes ålder. Jag tror inte att jag hade varit något OS-hopp direkt, finlir och vighet ligger liksom inte för mig, men jag önskar att jag åtminstone hade haft möjlighet att försöka. Tyvärr är jag dock uppvuxen i en stad utan is eller ishall.