igår var det lite svajigt med hormoner och pms och sviter av vad som känns som en jättelång period av rörighet och stress som förvisso börjar lida mot sitt slut men som bara för den sakens skull inte passerar obemärkt. bästis-K sa en gång att när man har det jobbigt så orkar man ändå precis hur mycket som helst, men sen räcker det fan med att man inte hittar sin penna så börjar man lipa. ungefär sådär var det igår. idag känner jag mig lite dum.
tack och lov innehöll gårdagen inte bara motgångar och jobbtjafs och hormoner och lip. efter jobbet tog jag med mig S-hunden ut på äventyr, dags att på allvar börja utforska våra nya omgivningar. lite har vi förstås hunnit med redan, men någon tid för långpromenader har inte riktigt velat infinna sig. men nu känner jag att vi måste få lite snurr på vardagsrutinerna.
jag kan ju säga som så, att jag blev inte direkt besviken på våra nya omgivningar. i närheten av där vi bor ligger ett naturreservat, vilket var en av anledningarna till att vi föll för detta huset. igår gick jag till andra sidan byn (vilket är gjort på cirka fem minuter...) där vi inte varit förut, utan bara konstaterat att det är en backe och ett skogsbryn och på något vis har jag fått för mig att det skulle vara en dunge träd på kanske ett par hundra meter och sedan åkermark bakom och förhoppningsvis någon liten väg man skulle kunna gå på. men istället kom man upp i en jätteskog med en massa små timmervägar där jag gick i en och en halv timme utan att möta en människa och utan att se ett spår av civilisation bortsett från vägen jag gick på då. that's tehe way I like it, det här kommer att bli bra som fan.