Sockerbelastning

Så har jag varit och gjort ett sk sockerbelastningstest. Detta innbär att man varken får äta eller dricka från klockan 22 kvällen innan. Vid 7.30 var jag välkommen att dyka upp på MVC-mottagningen.
Där fick jag först sitta och vänta medan man vispade ihop en härlig glykosblandning.

Innan jag började dricka tog man ett blodprov som jag inte riktigt vet vad det ska visa. Men även ett vanligt sockerprov som skulle vara grundvärdet för testet. 5.4 hade jag där på morgonen på min fastande mage.
Sen drack jag tre glas med sockervatten.
Därefter gjorde jag just ingenting.

Jag fick inte somna. Jag fick inte göra något aktivt. Titta på TV eller läsa bok. Så jag läste bok. Första timmen gick bra. Men sen var det svårt att sitta stilla. Svårt att få tiden att gå. Satte på TV'n. Fjärrkontrollen funkade inte. Jag orkade inte gå fram till TV'n och hitta mig en trevlig kanal. Så det fick blir SVT barnkanal. Och läsa en sida här och en sida där.

Tillslut. När två timmar hade gått fick jag ta ett nytt sockerstick i fingret. Denna gång fick värdet inte överstiga 12.2. Sticket visade 11.2. Jahapp.
- Det var precis, sa barnmorskan.
- Mhmm, sa jag.
Men eftersom jag låg under gränsvärdet så gör man just ingenting.
Den 23/12 är det dags för nästa vanliga MVC kontroll. Inga krusiduller. Bara vanligt besök. Där man mäts, vägs och kollas upp. Sockerstick och blodtryck checkas som vanligt.

Men jag kommer få göra ytterligare ett belastningsprov någon gång mellan veckorna 28-32. Då är kroppen som hårdast belastad och då kommer man för säkerhets skull göra testet igen för att försäkra sig om att jag har en tillfredsställande insulinproduktion.

Mamma säger att jag ska vara glad och se det här som positivt. Och det gör jag väl på sätt och vis.
Men jag hatar att vara på gränsen. Gränstrakter känns som varken eller. Det är varken bra eller dåligt. Jag har ju samma status på blodtrycket. Jag ligger precis vid gränsen. Det är högre än normalt, men inte riktigt fallit över kanten. Så man går med en ständig oro att allt inte riktigt är helt bra. Jag vill ha en kropp som ger klara och tydliga signaler. Men den envisas att vara precis on the edge.

Jahapp.
Men en ordentlig tankeställare har jag fått mig. Att minska sockerintaget känns väsentligt. Vi pratade müssli igår till middagen. Mammas sockerdoktor pekade ut min frukostmüssli som den värsta av dem alla. Hahaha! Det var ju som tusan. 3 gånger så hög sockerhalt som grannen bredvid i hyllan. Och mer än så om man skulle jämföra med den müssli med lägst sockerhalt.
Så, den åker ju ut. Likaså åker slarvmaten. Och julmusten. Lightmust kan jag väl få vid lite festliga tillfällen.

Jahapp.
Men ingen diabetes än.
Så vi ångar vidare.
Grynet buffar i magen.