jaha, så var det måndag igen. jag är trött, det känns som att helgen har dränerat mig på energi när det borde vara tvärtom. men jag överlevde, även om jag just nu är rätt så trött på mig själv. stor fest i hyrd lokal, massa människor, jag kände ingen, alla andra kände varandra. bara där känns förutsättningarna utomordentligt taskiga, jag har inte den sociala styrkan att jag kan bryta mig in i såna där sammanhang och mr silence kan ju inte vara det jag inte är åt mig. han försökte dra mig med i samtalen, men jag kände mig bara stel och knuten och avig och kom liksom aldrig riktigt igång. förbannat också.
och sen dök det upp en människa som inte bara hade hängt i my home town på den tiden när jag också bodde där, utan som det dessutom visade sig att jag hade gemensamma bekanta med. sånt är ju jätteroligt för de flesta, men när namn och platser jag ansträngt mig för att glömma lösgör sig och börjar marschera längst fram i minnesparaden är det mest obehag jag känner. jag har ganska svårt att förhålla mig till den jag var då. jag har känt så mycket för den där trasiga 14-åringen men det är mest förakt, hat, ilska, vrede och det var inte så värst längesen som jag kom till ett stadium där jag kanske börjar känna sorg, där jag kanske börjar känna att hon som var jag kanske behöver en kram eller en klapp på axeln istället för att jag ska trycka ner hennes ansikte i skam och skuld och smuts. det är en ganska lång bit jag har färdats, det är en ganska lång bit jag har kvar och vägen dit är verkligen ingen spikrak nedförsbacke och jag behöver inga apostlar som hjälper mig tillbaks till den jag var då när det är därifrån jag måste ta mig. och det är ingenting som jag känner att jag orkar stå och redovisa för en främling på en fest, jag bara låtsas att jag också tycker det är jättekul när det förflutna knyts ihop med nuet på ett helt osannolikt sätt för annars tror väl folk man är dum i huvudet.
och de som vi skulle sova hos tyckte det var för dyrt att ta en taxi och tyckte att vi skulle ta bussen istället och jag orkade inte protestera fastän jag hatar att åka nattbuss, jag går hellre än åker nattbuss, men jag ville inte outa mig som ett psyko så jag bet ihop och sa inget, jag vill inte behöva öppna väskan och redovisa mitt bagage för främmande människor, de behöver inte veta vad jag har varit med om, jag vill inte heller hålla på och gräva i 25 år gamla anledningar till att hata nattbuss, men de finns; fan vad de finns och fan vad de är närvarande, men det finns ju inget val annat än att gilla läget så jag klamrade mig fast vid en stolpe framme hos busschauffören, jag orkade inte ens signalera till mr silence att jag stod kvar där medan han och de andra fortsatte bakåt, jag försökte stänga av men det enda som hände var att jag förflyttades 25 år tillbaks i tiden och det är ju fan löjligt, det är inte där jag vill vara.
mr silence kom och ställde sig hos mig och jag orkade inte förklara någonting när han frågade vad det var, fräste bara att om jag har sagt att jag hatar att åka nattbuss så upphör väl det för fan inte att gälla bara för att jag kliver ombord.
och jag vet att det är dåligt att stöta bort folk som bryr sig och som försöker hjälpa till, jag vet att jag borde ha hanterat situationen annorlunda, jag borde ha sagt nej, jag borde förklarat, jag kunde väl för helvete ha tagit en taxi ensam om nu de andra tyckte att nattbuss var ett så förbannat lyckat alternativ, de kan ju inte veta.
men mr silence stod kvar och pratade om annat, om vårt hus, vår trädgård, ska vi ha växthus, och äntligen var vi framme och kvar återstod bara övernattningen hos främmande människor och jag var så trött att jag nästan inte minns någonting. och trött är jag fortfarande, hela systemet är sargat av tusentals vassa nålstick och jag är frustrerad över orden, orden som aldrig finns där när man som bäst behöver dom.