Ultra-gryn

Så har tisdag kommit och gått.
Snart blev nu och nu blev då.

Det gick bra.
Ultra-tanten hittade ett gryn i min mage. Inga fler. Grynet låg där och skvalpade runt. Boxades och sprattlade. Att titta på mamma och pappa och vinka lite fint som vi sagt åt den att göra, gjort h*n så klart inte. Istället vinkade Grynet till allt annat där inne.

När Ultra-tanten skulle mäta ryggraden bestämde sig Grynet för att göra en kullerbytta. Det verkade som om Grynet inte brydde sig det minsta om att mamma och pappa tittade in på besök.
Men Ultra-tanten var nog van vid krumbuktande gryn. Hon fortsatte fara runt med sin mackapär och pekade ut hjärta, njurar, hjärna, magsäck, blåsa och allt möjligt på Grynet. Allt såg ut som det skulle.

Pojken räknade fingrar, jag tittade storögt på alltihop och försökte få grepp om hur Grynet egenligen låg i mig. Ultra-tanten for runt så snabbt att jag blev lite snurrig.

Jag hade trott att jag skulle böla som en tok eftersom jag grinar så lätt nu för tiden. Men jag hade inte tid. Det var så mycket att hänga med i att det gick inte att stanna upp och låt känslorna svälla. Det var så spännande!

Nu har vi sett vårt lilla Gryn. Och vilken fart det var på den! Jag känner ju ingenting av all den där aktiviteten. Jag börjar till och med tveka på de där två buffarna jag har känt. Fast ändå inte. Det spelar ingen roll. Buff eller inte. Grynet finns där inne och lever om.

Ett Gryn. Som är till synes frisk, så vitt Ultra-tanten kan se.