Ultra-gryn

Jazzie 2009-11-18 08:42 (11 kommentarer)
Så har tisdag kommit och gått.
Snart blev nu och nu blev då.

Det gick bra.
Ultra-tanten hittade ett gryn i min mage. Inga fler. Grynet låg där och skvalpade runt. Boxades och sprattlade. Att titta på mamma och pappa och vinka lite fint som vi sagt åt den att göra, gjort h*n så klart inte. Istället vinkade Grynet till allt annat där inne.

När Ultra-tanten skulle mäta ryggraden bestämde sig Grynet för att göra en kullerbytta. Det verkade som om Grynet inte brydde sig det minsta om att mamma och pappa tittade in på besök.
Men Ultra-tanten var nog van vid krumbuktande gryn. Hon fortsatte fara runt med sin mackapär och pekade ut hjärta, njurar, hjärna, magsäck, blåsa och allt möjligt på Grynet. Allt såg ut som det skulle.

Pojken räknade fingrar, jag tittade storögt på alltihop och försökte få grepp om hur Grynet egenligen låg i mig. Ultra-tanten for runt så snabbt att jag blev lite snurrig.

Jag hade trott att jag skulle böla som en tok eftersom jag grinar så lätt nu för tiden. Men jag hade inte tid. Det var så mycket att hänga med i att det gick inte att stanna upp och låt känslorna svälla. Det var så spännande!

Nu har vi sett vårt lilla Gryn. Och vilken fart det var på den! Jag känner ju ingenting av all den där aktiviteten. Jag börjar till och med tveka på de där två buffarna jag har känt. Fast ändå inte. Det spelar ingen roll. Buff eller inte. Grynet finns där inne och lever om.

Ett Gryn. Som är till synes frisk, så vitt Ultra-tanten kan se.

Moot

WOW :-)))). Jag är jätteglad för dig och jätteavundsjuk. KRAM

2009-11-18 08:47:16

Pocks?

Åååh, det är ju så enormt, så stort. Men visst - också överväldigande. Jag lipade igår när jag fick ditt mess - men det är ju för att jag är blödigast i Stockholm och för att jag är så glad för din skull och för att det är så häftigt att få möta sin egen unge första gången. Och för att jag flashar mitt eget också, i backspegeln. Att ens kropp är så samarbetsvillig att den bygger en helt ny individ är bara så galet häftigt. Tänk att vi är programmerade för det, att vårat dna vet exakt vad det ska göra när. Ett barn växer med nästan timmes-precision. I alla fall med dagsprecision. "I dag bildar vi x hundra tusen nervtrådar. Och oj! I dag ska vi sluta tuben om ryggraden så att det inte blir något ryggmärgsbråck, är du med kroppen? Nu kör vi". Det är skitfränt. (Och läbbigt - det är ju den där exakta precisionen som kan störas av höga blodsockervärden, till exempel)

Slutorerat. Jag är så glad för din skull som får uppleva.

2009-11-18 08:54:35

alein

Åh, vad härligt att allt är bra! Jag glömmer aldrig när jag fick se skrutt sparka med benen första gången! Snart kommer du säkert att känna av sparkarna själv också.

2009-11-18 08:54:59

Bonitan

Go grynet

2009-11-18 09:07:01

Anni

Härligt! Heja lilla Grynet!

2009-11-18 09:17:39

Dorizz

Skönt! :)

2009-11-18 12:23:41

Mea

Härlig, härligt! :)

2009-11-18 13:32:27

vajl

Näää vad rart!! Grattis. Och så är jag lite avis...

2009-11-18 18:33:27

.jag

fint! :)

2009-11-18 18:40:36

Lisasan

Fint!

2009-11-18 19:27:50

ventil

Ljuvligt

2009-11-18 21:14:04


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte