Jag vill att det ska vara tisdag

Jag är otålig. Oerhört otålig.
Inser att det är en överhängande risk/möjlighet att Grynet kommer att ärva min otålighet och sin pappas envishet. Fint. Det blir ju lätt att hantera :-)

Igår satt vi i soffan.
- Vet du vad jag tänker på, frågade jag.
Pojken tittade på mig och skrattade.
- Ja, det vet jag. Du tänker på tisdag.
- Nä, det gör jag inte alls.
- Inte?
- Nä, jag tänker "Tänk om det vore tisdag... NU"

Pojken försöker, likt till ett litet barn, förklara för mig hur fort det kommer att bli tisdag. Jag hävdar bestämt att inget är lika snabbat som om det vore nu.
- Jag tänker inte gå upp imorgon, säger jag surt. Jag tänker inte göra något förrän det är tisdag. Jag vägrar. Jag gör uppror mot alla veckans dagar utom tisdag.
Pojken visar bra pappaegenskaper. Höjer bara på ögonbrynen och säger Jaha ja. 5-åringen i mig får inget att trilskas med.

När måndagmorgonen så kommer går jag ju så klart upp ur sängen som den vuxna 34-åriga kvinna jag trots allt är. Åker till jobbet. Går på möten. Men känner mig otålig. Tappar tålaodet helt, har ingen ro att sitta kvar när mötet tappar tempo.
Jag skulle säkert kunna engagera mig i saker, men har ingen lust.

Jag vill fan i mig att det ska vara tisdag.
Inte snart. Inte imorgon.
NU. Nu. nu.
Jag vill titta in till Grynet och se att den är där och har det bra. Jag vill se den vinka. Eller, den behöver inte vinka om den nu inte vill. Bara den finns där inne med bultande hjärta och allt annat på de rätt ställena.
Sen kan mitt lilla gryn få bli hur otålig och envis den vill. Bara den växer klart i magen och spar otåligheten tills det är dags att komma ut.

Men jag vill kika nu. Nu. NU.