Att vara tyst... eller inte

Jag skulle på allvar behöva lära mig att hålla käften. Bara för att jag kommer på något att säga behöver det inte alltid sägas. Bara för att jag tänker på något måste det inte alltid delas med.

Varför ska det vara så svårt?
Att bara vara tyst.

Jag tror en av orsakerna är att jag är av uppfattningen att tystnad tyder på ointresse.
När jag inte säger något så betyder det nästan alltid att det som sägs inte berör mig, inte bekommer mig, inte intresserar mig.
Och ibland när jag sitter där och biter mig i tungan så tänker jag
- Men den här människan tror ju att vi sitter här och inte bryr oss. Jag bryr mig. Jag tycker att det som sägs är värd min tid.

Och vips har jag öppnat munnen.

Men alla tänker ju inte så.
Det är jättemånga människor som lever med synen att tystnad betyder medhåll. Att alla som inget säger tycker likadant. Så ett tyst rum är ett rum i samförstånd.
Att där hela tiden öppna munnen tolkas kanske inte alls som medhåll utan ett stätt att skapa diskusion där sådan inte är önskad.

Dessutom så finns det många som tycker att om man inte har något bra att säga så kan man vara tyst.
Det argumentet borde ju få tyst på mig många gånger. Speciellt de gånger jag säger något för att visa att jag är närvarande, lyssnande och engagerad utan att egentligen ha något att verkligen tillföra.

Hur är du?
- Vad tänker du när du talar och ingen säger något? Håller de med? Tycker de att du pratar strunt? Tänker de på annat?

- Vad tänker du när du ser hur många som läser ditt Hypo-inlägg, men ingen har kommenterat?
Ditt inlägg var ointressant? Handlade om något som inte engagerade? Alla tyckte som du?

Ja... hur tänker du?