det finns väl ungefär en miljon saker jag aldrig någonsin kommer att förlåta ex-H för. idag ska jag avhandla en av dom och det var när vi skaffade hund. det var ett genomtänkt beslut, tyckte åtminstone jag. vi var två vuxna människor som hade diskuterat och vägt för- och nackdelar och kommit fram till att vi ville detta. okej, det var mitt initiativ från början. men han ville också. sa han i alla fall. och jag gick ju för fan på en massa andra av hans lögner på den tiden, så varför skulle jag börja misstro honom nu helt plötsligt?
så vi skaffade lille H. älskade lille H med sina långa öron och stora tassar och ett enormt hjärta. han älskade verkligen alla.
dessvärre var det inte besvarat av alla. inte av L, som bodde hemma då. när L var mindre passade jag ofta hans fasters hund, som L avgudade. jag drog därför den felaktiga slutsatsen att L tyckte om hundar. lita aldrig på asperger-logik, för det var helt fel. han tyckte BARA om fasterns hund. när lille H kom skuttande och ville hälsa eller leka blev L alldeles stel av avsky. jag trodde att han skulle vänja sig, men det gjorde han inte, det gick aldrig över. och så himla mycket plats finns det inte för fyra personer och en stor och mycket glad unghund i en ganska liten trea att man kan välja att gå undan och aldrig mötas.
det var en jobbig period, men det jobbigaste var inte att försöka få allt att fungera. det jobbigaste var att ex-H hela tiden spelade ut L och lille H mot varandra och mig. var det inte att L var en egoistisk jävel så var det att lille H tog en massa tid och plats och faktiskt var ganska jobbig. och mitt i alltihop så menade han att det var SYND om mig som var tvungen att ha det så här. men han kunde inte lyfta en hand för att hjälpa till. han gick inte ut med lille H för "det var ju mest du som ville ha honom" och han kunde aldrig aldrig göra ett enda sketet handtag för att få vardagen att flyta på. skar det sig mellan honom och någon av barnen så kom ALLA till mig och beklagade sig och förväntade sig att skulle reda upp deras konflikter. om jag sa till ex-H att han själv kunde säga till barnen om det var något han störde sig på, så sa han att han inte hade bett att få bli deras farsa. jag sa att de behövde ingen ny farsa, men om en vuxen människa stör sig på att ett barn till exempel ockuperar telefonen eller har på tv:n för högt så borde väl den vuxna människan kunna säga till barnet själv när det är aktuellt, istället för att vänta två timmar på att jag ska komma hem och liksom skälla i efterhand.
det var många såna diskussioner. varenda jävla dag, jag fattar inte att jag orkade. så bra var det ju liksom inte mellan varven att det var värt det.
ja, men det funkade i alla fall inte med lille H. jag orkade inte, jag fick ingen stöttning, N var i sin värsta tonårstrotsperiod, L ville till slut inte komma hit och ex-H bara käftade om allt. och mitt i allt detta stod stackars lille H och det gjorde så ont i hjärtat, han kunde ju inte hjälpa detta.
så jag sålde lille H, han bor nu hos en alldeles förträfflig familj som fullständigt avgudar honom. han har det jättebra, mycket bättre än vad han någonsin skulle få det i vårt jävla inferno. det är bara att konstatera, det skulle aldrig ha fungerat. jag borde haft vett nog att begripa det tidigare, men det hade jag inte.
det där är historia nu, men jag skäms över att det blev så misslyckat och att det gick ut över L och lille H. och jag sörjer fortfarande den hund jag aldrig fick ha.
fast nu är jag ju bonusmatte till mr silences hund, och det är ju nästan lika bra. och vi har pratat rätt länge om att skaffa en valpkompis, sen när vi har ett gemensamt hem. och ja, vi får väl se hur det går med det, för nu ska vi på det igen med budgivning på ett hus. det var inte riktigt kärlek vid första ögonkastet, men vi har sneglat på det ett tag. tyckt att, jo men skulle det ändå inte kunna vara något? och så var vi på visning och sen blev det mer och mer från jo, men här ska vi nog kunna bo till: här SKA vi bo.
tyvärr är det ett gäng andra som också tänker i de här banorna. usch, jag har fan inte nerver till sånt här, så imorgon önskar jag mig ALLA MAGISKA HYPOTUMMAR som finns i hela världen. ja, för mig och mr silence alltså. de andra kan få bo någon annanstans, men vi kan väl få bo här. tack.