Det känns naturligt att prata med mamma om min graviditet. Och just därför känns det så jäkla trist att det inte funkar att prata med just mamma om frågan.
Hon som brukar vara mitt bollplank i det mesta visar sig vara en dålig boll-partner i ämnet Min-graviditet.
Jag vet inte varför. Kanske talar jag om Min-graviditet och hon talar om Sina-graviditeter. Eller kanske Ja-annorlunda-var-det-på-min-tid.
Jag vet inte.
Men jag känner mig mästrad. Och jag tar det personligt.
- Herrgud så många regler det verkar finnas. På min tid fick vi äta allting. Man till och med sa att vi skulle leva precis som vanligt.
- Du analyserar så mycket Jazzie. Försök att slappna av och njut av den här tiden istället.
- Ja, kvinnor idag är så väldigt mycket mer gravida än vad vi var. Det kan väl bero på att ni är mycket äldre innan ni skaffar barn. Vi hade inte tid att känna och tänka efter så mycket som ni gör.
Jag vet inte varför jag tar det så personligt. Hon konstaterar ju egentligen bara en massa fakta. Det är mer regler idag än på 70-talet i vad man får äta/inte äta, vad som är bra/inte bra för barnet och dig. Det är djungel av regler if you ask me.
Genomsnittsåldern för förtagångsföderskor har blivit högre. Och vi är nog på många sätt andra förstagångsmödrar än om vi hade varit mellan 20-25.
Inget av det här handlar om mig. Men jag tar det personligt för det känns som mina tankar och mina funderingar är fåniga.
Jag brukar vara bra på att inte ta mammas ibland okänsliga kommentarer inte så personliga. Men just nu har jag lite svårt.
Trillar vi istället in på ämnet Grynet så är hon betydligt roligare att prata med. Kanske den roligaste. Och jag blir full i skratt över att se hur glad och till sig hon är inför utsikten att bli mormor. Igår sa hon
- Jag höll på att köpa en napp till Grynet idag.
- En napp? Redan? Var det någon speciell napp eller?
- Nä. En vanlig napp. Men en liten bild på. Den var jättesöt.
- Jaha. En napp.
- Men jag fick inte för pappa. Jag kommer inte få köpa något till Grynet. Jag kommer bli mormor men inte få köpa en endaste liten sak. Inte ens en liten napp.
Jag skrattade. Hon är söt när hon försöker utmåla sig själv till offer. När man träffar henne är det ganska klart att offer är det sista min mor är.
- Pappa tyckte nog att nappinköp ska göras lite närmre tiden då den ska användas.
- Inte ens en liten söt napp fick jag köpa.
Mamma säger att Grynet bara kan bli en flicka. För varken hon, pappa eller någon i vår familj vet hur man gör med en pojke.
Jag tänker att om Grynet blir en flicka kommer jag bli som min mamma och Grynet kommer bli som mig. Det är komplicerad relation det där - mor och dotter.
ahhh nej ta det inte personligt... min syster upplevde samma sak med vår mamma. Till slut bestämde hon sig för att anlita vår svägerska som sällskap utifall hennes man skulle vara borta när barnet föddes... hon tyckte att hon var mer uppdaterad på dagens teknologi och teorier :-)
2009-10-27 15:43:13
zmilla
Finns det någon annan du kan bolla graviditet med?
2009-10-27 20:17:27
Pocks
Jag kan fortfarande inte fatta att min mamma respekterade mig och höll käften och tog ett steg tillbaka hela graviditeten. OFattbart. Det var pappa som tog ett kliv fram istället och var en hönspappa. Fantastiskt i min värld. Sen är det väl så att det där gagget inte tar slut - vare sig det är från mammor eller omgivning. "PÅ min tid..." "När XXX var liten..." "Frasse var aaaaaaldrig ledsen och man märkte aaaaaaaaaaaldrig något när hans tänder kom och han var aaaaaaaaaaaaaaaaalltid glad och näe.... så gjorde han aldrig och så gjorde han alltid" och så vidare i all oändlighet. Det verkar liksom ingå i konceptet förökning.
2009-10-27 23:34:42
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte