efter att ha känt mig lite nere för räkning i flera dagar så känner jag mig nu rätt okej, så okej man nu kan känna sig när man sitter på jobbet i svinottan.
men igår kände jag mig DÅLIG. i normala fall har jag en supersnäll mage som jag kan stoppa i stort sett vad som helst i och den bara: okej då. men nu ville den av någon oförklarlig anledning inte riktigt vara med längre, utan gav igen med illamående, svidande halsbränna och allmän olustkänsla. jag kan hantera smärta, jag är rätt så härdad, men när magen bråkar vill jag inte vara med. så igår var det riktigt jobbigt, tur att detta inte händer så ofta (peppar peppar ta i trä).
och så är jag lite sur på en kompis jag har. vi har känt varandra länge, kanske i femton år eller så. vi hörs av flera gånger i veckan, vi tränar ihop, vi träffas och fikar och snackar skit rätt ofta. vi har kul, däremot är väl inte vår relation särskilt djup, men jag klarar ju inte riktigt av att ha djupa relationer med en massa olika människor, så det tycker jag är rätt skönt.
i alla fall, igår ringde hon och ville att jag skulle följa med och träna afrikansk dans. alla som känner mig VET att jag inte dansar. jag tycker inte det är kul, det är inte min grej, vare sig i träningsform eller på ett dansgolv. jag gör det inte. jag kan inte. och det spelar ingen roll att folk säger att man får röra sig precis hur man vill, jag KAN inte. och jag vill inte. och jag blir så jävla trött när folk inte FATTAR det, eller de behöver väl inte fatta, men att de inte kan RESPEKTERA det. att jag. vill. inte. dansa med någon annan för helvete, inte med mig. och den här kompisen vet detta, men jag tror att hon ville att jag skulle följa med för att hon inte skulle känna sig sämst, eller för att hon och en annan kompis som eventuellt skulle följa med skulle få något att skratta åt, jag vet inte.
ja, i alla fall så sa jag att jag inte ville och att jag inte mådde bra, och då kunde hon liksom inte bara köpa det utan måste kommentera att jag bara hittade på för att slippa, och diverse andra halvtaskiga saker. och för några dagar sedan berättade jag för henne att några av karlarna på jobbet hade varit ute och ätit, och jag blev lite sur för att de inte bjöd med mig, för det var i ett sånt sammanhang när de borde ha gjort det (och det handlade inte om maten utan om det här osynliggörandet som jag upplever ibland), och då sa hon "jamen de kanske inte ville att du skulle följa med, har du inte tänkt på att det kan vara dig det är fel på"?
ja jag vet, jag borde inte bry mig, men jag kan inte låta bli att reta mig lite. hon har blivit precis sån som hennes kille är, de sidor hos honom som hon säger sig avsky (jag avskyr i och för sig ALLA sidor hos honom, han är som en jävla fars, riktigt otrevligt bufflig och med "är kärringen mer än fem meter från spisen är hon på rymmen, höhöhö"-attityd, hur någon ens kan överväga att vara ihop med honom övergår vida mitt förstånd). och hon säger sig bli sårad när han är okänslig och oempatisk mot henne, men hon inser inte att hon faktiskt har blivit likadan själv. det hade varit skillnad om vi hade haft en sån där rå och lite halvtaskig jargong när vi pratar och umgås, men jag tycker faktiskt att jag försöker lyssna och stötta och peppa när hon pratar om sitt.
nu är det ingen stor grej i mitt liv, för vi har inte den sortens relation att det hon säger direkt sårar mig. men jag RETAR mig. fan, har folk inget jävla hyfs alls?