ja, det rullar ju på i rätt så rask takt får jag ju säga. och samtidigt tycker jag att det händer ju INGENTING. jag vill flytta. nu. alla säger "oh, men ni kommer att hitta ERT hus så småningom" och det betvivlar jag inte. men jag vill ju ha det NU. och alla säger "det är ju ingen panik för er del" och "ni sitter ju inte i sjön" och det är det inte och det gör vi inte och jag håller ju med när folk säger sådär, för vad ska jag annars säga liksom? men jag vill ändå flytta NU. få en vardag ihop, eller det har vi väl redan på sätt och vis, men slippa det här med att vara hemma hos mig eller hemma hos dig; få vara hemma hos OSS. få inreda det där biblioteket och gräva de där trädgårdslanden och skaffa den där hundvalpen som vi vill ha.
och som det är nu känns det liksom inte mycket lönt att göra något permanent någonstans, vi ska ju ändå flytta. inte nu men NÅGON GÅNG. fast fan vet när.
mitt beslutsfattande kan vara en rätt så krokig process, och det här var ett ganska stort beslut att fatta. det var egentligen aldrig särskilt svårt, det var mest att det kändes som ett så stort steg. men när jag väl har tagit det där steget vill jag ju liksom sätta igång och agera, inte fortfarande befinna mig på ruta ett ett halvår senare.
men jaja, vi KOMMER att hitta vårt hus och vi SITTER inte i sjön och det ÄR ingen panik, OKEJ?! ja, jag har fortfarande pms om någon undrar.
Och jag fattar precis. Man vill börja med en gång. Inte om en månad eller nästa år... Ett särboliv är ingen hit, såvida man inte akrivt väljer det. Det sliter faktiskt en hel del. Håller tummarna.