och jag träffar B, och han ser men säger ingenting, frågar ingenting, han bara lägger armarna om mig och håller mig hårt, jag känner konturerna av hans kropp, jag andas in doften av läder och tobak och av honom själv och jag blundar och önskar att det alltid kunde vara så här, men jag vet ju att det bara är här och nu och aldrig mer.
jag säger: jag vill bli full, och han säger: stanna kvar här, och försvinner och jag sitter kvar och röker en cigarett och försöker tvinga bort känslan av vanmakt och total hopplöshet och jag vill försvinna någonstans där ångesten inte river sönder mig. det finns ingen framtid och ingen morgondag, jag sitter tyst och ser skymningen falla och mörkret sänka sig, månen glänser över sjö och strand och allting är så helvetes jävla kallt och alldeles för långt borta.
B kommer tillbaks med en flaska vin och vi åker hem till honom, vi låser in oss i hans mörka källarrum och han sätter på velvet underground. vi turas om att dricka direkt ur flaskan och han ger mig några tabletter; valium, sobril, whatever, who gives a damn? jag låter dom smälta på tungan innan jag sköljer ner den bedövande beskheten med vinets syra och det smakar för jävligt men jag vill känna någonting annat än de abstrakta känslor som uppenbarligen är för stora för min hjärna.
det snurrar lite, tankarna driver in i en behaglig tomhetsdimma, äntligen är jag så bortdomnad att jag kan slappna av och inte längre bry mig om någonting annat än det här och just nu och aldrig mer. när han kysser mig är det som konstgjord andning; för första gången på länge får jag luft.
och fastän vi inte borde göra det så knullar vi, i det svaga skenet från en naken glödlampa drunknar jag i tom saknad; kiss the boot of shiny shiny leather och jag hör att han frågar något om blåmärken och skärsår men jag orkar inte svara och sen minns jag inte mer.