in the army

och så var det måndag igen, jag vet inte riktigt vart de här lediga dagarna tar vägen. i fredags hade jag sjukt ont i ena foten, UNDER foten liksom. som om det låg ett stort gruskorn där och tryckte mot en nerv för varje steg jag tog, fast det fanns inget gruskorn. det kändes skitlöjligt att halta omkring och knappt kunna gå. på natten vaknade jag med frossa och värk i lederna och var övertygad om att jag skulle åka på en jätteförkylning, men nej. jag gick upp och tog två panodil och sedan lyckades jag somna om efter hundra år; lite matthet var allt som återstod på morgonen. och man kan väl säga att helgen gått i trötthetens tecken. jag har liksom inte haft någon riktig energi att tala om.

och datum för begravningen är bestämt nu och jag vill inte. när mörkret föll och tv:n var avstängd bara sjönk jag ihop och ville ingenting; inte prata, inte lyssna på musik, inte finnas till. och min vana trogen spärrade jag ut alla taggar för att få distans. och min vana trogen bet jag ilsket ihop om alla tårar istället för att tillåta mig själv att vara ledsen.

först.
sedan låg jag i mr silences knä och grät över tomheten och saknaden och jag ville fortfarande ingenting; inte prata, inte lyssna på musik, inte finnas till. hans händer mot mina kinder, hans tystnad där det ändå inte finns några ord. där fick jag finnas. där fick jag andas. där jag fick sakna. och taggarna vissnade ner till mjuka stjälkar och blottade blödande sår men det fick fortsätta blöda, jag behöver inte vara osårbar.

och livet går vidare. med små steg, men framåt, uppåt.