och ja, livet går ju vidare. det måste ju göra det. även när saknaden är som ett stort sårigt hål där all energi bara forsar ut, så måste man ju ändå stiga upp, klä på sig, gå till jobbet, äta lunch, förhålla sig till andra människor.
igår när jag cyklade till jobbet så tänkte jag: jag orkar inte. men vad är alternativet? det finns ju för fan inga alternativ. så jag bet ihop och fortsatte. förstås, det är ju det enda jag kan.
och så tänker jag på PH, som var en sådan positiv människa. en glädjespridare, en skämtare, en mästare på practical jokes och rappa kommentarer. jag hoppas och tror han skulle vilja att vi fortsatte i samma anda, jag tror inte han skulle vilja se oss gå och hänga med huvudena och deppa. jag vill hoppas och tro att han finns med oss ändå, någonstans, i något sammanhang. I want to believe för helvete.