Utflykt till tystnadens skog

Jag åkte iväg på ett litet äventyr i helgen. Tog lilla bilen och tuffade iväg hem till Bästisens föräldrar i barndomslandet, bara över natten.

Jag har alltid tusen ursäkter för att inte göra saker. Det handlar mest om ren lättja och bekvämlighet och tråkighet, men så ibland utmanar jag mej själv och varje gång undrar jag varför jag inte gör det oftare!

Nu kom jag iväg i alla fall och det var SÅ värt resan! Först den underbart vackra vägen dit, på småvägar som är roliga att köra på. Sen stillheten när jag kom dit och hörde tystnaden. Sen all god mat och allt trevligt sällskap och värmen hos alla människorna som finns där och bryr sej om och är så genomfina.

Imorse gick vi ut på promenad, jag och två Bästisarna. Genom skog, över ån, neråt sjön. Det var kallt i början, men sen kom solen fram. När vi kom till en skogsglänta som var alldeles mörkgrön och mossig sa jag precis vad jag tänkte: "Jag får lust att rulla mej i den här härliga mossan, tänk om jag hade varit en hund". Och mina fina vänner förstod precis, och så gjorde vi det!

Jag slängde mej raklång på rygg i mossan och bara låg där. Tittade upp på klarblå himmel och mörkgröna grangrenar. Jag kände hur all stress bara släppte, jag slappnade av i hela kroppen på ett sätt som jag inte gjort på flera år.

Sen låg jag där och tänkte på vad jag egentligen mår bra av, och vad jag skulle vilja göra och vem jag vill vara. Det kändes som jag fick kraft, en knuff åt rätt håll. Jag är mer än jag tror, har sidor i mej som jag glömt bort, men dom finns där. Och jag hittade drömmar igen och början på en lust.

Sen gick vi vidare, uppför backen genom blåsippsdungen och hem till middagen.

På vägen hem tog jag en omväg för att återse barndomsställen som jag inte besökt på många år. Inte dom jobbiga, känslosamma ställena, utan dom som bara är favoritvägar jag promenerat på, ett hus jag alltid tyckt om och min gamla vitsippsväg.

Det är underligt med gamla barndomstrakter. Det går en så tydlig gräns - på ena sidan läser jag karta och hittar med mitt vuxna förnuft. Sen kommer jag in på kända vägar och då hittar jag bara på känsla och minnen och har ingen struktur längre. Jag ser med ett barns ögon. Jag minns med kroppen hur guppen i vägen känns och vet vart jag ska svänga när jag kommer till korsningen, men jag kan inte förklara för någon annan om vägen går åt höger eller vänster. Det är så underligt välbekant man utan sammanhang - jag ser ingen kartbild.

Nu är jag hemma hos katten igen. Jag tror hon har saknat mej...