Pink Thursday

Jag var i kyrkan ikväll på mässa. Jag vet inte riktigt vart min tro tagit vägen, den är sedan länge försummad, men nu är det påsk och jag har väl tillräckligt med tradition i mej för att känna att jag behöver gå dit ändå.

När jag väl satt mej där i bänken insåg jag hur stressad jag är. Det är så jobbigt att gå ner i varv och släppa taget om jobbstress och prestationsångest. Det är en anledning att gå dit, att få sitta där och vila i att bara vara.

Det är så många motstridiga tankar och känslor i det här! Jag känner att jag inte alls passar in men samtidigt ser jag massa kända ansikten och nickar och hälsar. Jag bytte några ord med en kvinna som värmer mitt hjärta. Inser att alla andra oxå bara är vanliga människor, vad är jag rädd för?

Ibland tror jag bara det är mina egna krav på mej och alla mina tankar som ställer till det för mej. Jag krånglar till det alldeles för mycket.

Det är något som lossnar i mej när jag kommer dit och känner friden. Det är nog det som är det jobbigaste. Alla tankar och känslor som jag brukar hålla i schack med arbete och aktiviteter, skval-TV och annat brus för att döva det där äkta och djupa som pockar på och irriterar. I kyrkan kan jag inte gömma mej längre. Då måste jag sitta still och se mej själv i vitögat och det kostar på.

Att inse att den enda jag flyr från är mej själv. Att jag skadar mej själv med att undvika att leva mitt liv helt och fullt. Att jag känner det jag känner, och det gör ont att erkänna det som saknas.

Sen säjer prästen att Jesus bryr sej om mej, MEJ, och nånstans tror jag på det tillräckligt för att bli berörd, och när jag blir berörd så kommer alla känslorna och tårarna och jag vägrar sitta där offentligt och snörvla och så drar jag mej undan igen och stänger av.

Det är mycket lättare att jobba sönder sej än att öppna sej för det riktiga livet. Vad håller jag på med egentligen? Gud hjälpe mej!