idag ska jag på undersökning på företagshälsovården. det omfattar allt från blodtryck och kolesterolvärden till kost- och motionsvanor, konditionstest och kartläggning av ens psykosociala status.
och det är ju bra. fast jag sitter ändå här och nojar som fan. det en nämligen en ny företagssköterska i år. och det innebär att jag ännu en gång måste förklara att nej, jag tänker inte väga mig. och nej tack, du får inte räkna ut mitt BMI. och så ska det (i min fantasi, än så länge) diskuteras och ifrågasättas. och det är så JOBBIGT, sluta gräv för fan.
nej, jag har inga ätstörningar. jag har vuxit upp i en sjukt ätstörd miljö, med en anorektisk äldre syster som vägde 35 kilo och som hatade mig för att hon fixerat sig vid att jag som var smal inte åt fastän jag fick. med föräldrar som krävde att jag skulle äta bara för att det skulle bli lugn och ro någon gång.
nej, jag har inget konstigt förhållande till mat. jag vill bara inte väga mig. jag vill inte veta vad jag väger. för jag vet att jag inte kan hantera den informationen på ett vettigt sätt. och jag vet att ingen på företagshälsovården kan TVINGA en att göra något man inte vill. men jag vill inte HA den här diskussionen när man erbjuder en att ställa sig på vågen och blunda. NEJ SÄGER JAG.
och fastän jag VET att jag lever förhållandevis sunt, äter förhållandevis bra, tränar förhållandevis mycket, överhuvudtaget lever bättre än vad många andra gör, så känns det ändå som att jag kommer att bli, jag vet inte, typ uppläxad. för hur mycket man än anstränger sig och vad man än gör så är det fan ändå inte TILLRÄCKLIGT bra.