det här tog bara åtta timmar att skriva

Jag kom hem med en massa blåmärken på benen. Jag räknade dem nyss; det var kanske tjugo. Fråga mig inte varför, det kan ha med tågets krängande att göra. Eller mina gin-aftnar ute på krogen.

Jag var ganska nere i veckan, jag vet, men nu är jag ganska uppåt. Jag tänker på allt fint jag har och hur mycket fint jag får vara med om. På två eller tre dagar hade jag så många bra möten med helt vitt skilda människor. Och somliga av dem klickar man lite extra med. Det är fina grejer. Skit samma om jag inte presterar på toppnivå varje dag, så måste det få vara. Jag är väldigt lyckligt lottad på många vis ändå. Det är jag medveten om.

Och sen tog jag tåget hem och hade bokat tillsammans med en kompis så vi fick sällskap. På första tåget sov vi, på andra tåget löste vi ett korsord och hade vansinnigt roligt, och sen kom vi hem till våra män och barn som alla var under samma tak. Och mitt i alltihop ringde finfina Pocks och sa fina saker.

Jag bara snackar om hur fint allt är.
Men det ÄR fint. Jag försöker bara att räkna mina välsignelser här alltså. Och när jag gör det smälter ju hjärtat närapå.
I dag ringde en klasskompis till stora sonen och bara "hej, jag är en kompis till din son, får jag komma och leka hos er?" och det gjorde mig ju glad. Och sen gjorde jag thailändska fiskkakor till middag och de blev sanslöst goda och sen spelade min man lite gitarr och jag sjöng lite halvkackigt och nu ska jag jobba litegrann innan jag parkerar röven i tv-soffan istället.