Jävla ex-läge

Gårdagens text handlade om MrX. Jag hann inte mer än skriva texten och sticka iväg på lunch innan jag sprang på honom.
Vi har ju börjat jobba på samma sida om stan. Nu skulle det i princip inte behöva betyda så jäkla mycket. Vi jobbade i samma hus i flera år, men jag såg honom nästan aldrig. Inte i husets korridorer eller nere i centrum. Men sen jag kom tillbaka igen springer jag på honom titt som tätt. Och jag hamnar i samma dilema varenda gång.
Jag hatar den här följdeffekten av ett förhållande. Det här mellanläget.
Vi är inget. Vi är inte ihop. Vi är inte vänner. Vi är inte bekanta. Vi är inte gamla kollegor. Vi är allt och ingenting. (utom ihop)
Varje gång vi träffas är vi lite mindre av allt och mer av ingenting.
Jag hatar den här stegvisa degraderingen. Hatar den intensivt.

Jag vill hellre gå direkt till ruta noll. En nick och ett hej utan att stanna upp när man får syn på varandra.
Bara stanna upp och prata när tillfället gör det krångligare att gå vidare.
- han och en stannar-och-pratar-kollega står och pratar. Visst, jag stannar och pratar med dem båda. Enkelt.
- Vi hamnar på samma buss. Ok, inte så troligt, men visst vi pratar. Enkelt.
- Står efter varanadra i kön på Konsum...
Osv.

Och om vi här framöver faktiskt börjar jobba med grejer som gör att våra vägar korsas. Att vi dyker upp på samma möten osv, låt oss ta fart därifrån då.
Låt oss stå utanför möteslokalen och prata jobb. Jobb som angår oss båda. Som är aktuellt.
Men nu när vi står och pratar har vi ju inget egentligen att säga varandra. Vi har INGA gemensamma områden.
Samtidigt så vet jag att inte stanna och prata är också något jävla statement. Ett som jag inte vill vara den som tar. Jag ser oss inte som ovänner. Jag är inte arg eller bitter på honom. Jag är inte sårad eller förstörd. Jag tycker inte att det är jobbigt att prata med honom för att jag saknar honom. Jag bara tycker att vi inte har något att säga varandra och det vore skönt att då låta bli.

Igår var jag på väg till apoteket när jag kände en knackning på ryggen.
Jag hade verkligen INGEN lust. Och apoteket var bara några meter bort. Så det hanns bara med
MrX - Läget?
Jag - Fint.
MrX - Full koll på läget?
Jag - Absolut. Du, ska in på apoteket här .
MrX - Ok, och vad var det där förut då?
Jag - Vad? Vilket då?
MrX - Du stannade inte ens och hälsade...
Jag - Ahh... Ah men alltså... Äh, men va fan...
MrX - *skratt* Okej, vi ses.

I knew it!! Klart att mitt inte-stanna-och-hälsa skulle noteras för att sen kommenteras.
Hallå, vi är väl vänner typ?
Typ inte, om jag får tycka.
Jag vill inte ha det här upp i aschlet bara för att vi en gång förr var ihop. Ska vi lägga det bakom oss kan vi väl lägga alltihop? Det var inte för att du var så jävla bra på att snacka väder som gjorde att jag gillade dig.
Okej. Inte riktigt ett hela-min-värld-har-gått-under-problem. Snarare är problemet likt ett myggbett vid skokanten. Inte dödande, men nog så irriterande.