Jag vill oooo och aaaah

Jag skulle vilja skriva en sprudlande text om min lägenhet.
Hur härligt det kändes att vara där.
Hur fantstiskt det var att faktiskt se den i verkligeheten efter att i flera år bara haft den på ritning.
Hur fin min blommiga tapet var.
Att det inte blev så fult med det blå kaklet. Annorlunda ja, men inte fult.
Hur spännande det känns att jag ska flytta in där.
Jag vill skriva en text fullt med massa oooo och aaaaah.

Men det vill sig inte riktigt.
Det var roligt att vara där och se. Det var allt det där som står listat ovan.
Problemet är att det bor inga ooo och inga aaaah i mig just nu.
Det bor inga alls. Inte kring nått.
Ändå borde mitt liv rimligtvis ha många oooo och aaaah just nu.

Jag har en lägenhet jag ska flytta in i.
Ooooo. Aaaaah.
Jag har ett nytt jobb. Förmodligen ett spännande jobb.
Ooooo. Aaaaah.
Det kan till och med vara så att uppgiften jag fick i fredags är just den jag vill ha.
Ooooo. Aaaaah.
Jag har en underbar pojkvän.
Ooooo. Aaaaah.
Vi har det fantastiskt bra
Ooooo. Aaaaah.

Men nej.
Inga ooo. Inga aaaah.
Jag vet inget säkert, kan bara gissa.
Jag tror att 2008's transportsträcka tog knäcken på mig. Att jag inte har någon ork kvar i själen. Jag orkar inte vara med i starten. Vill att allt ska flyga.
Det är ok att inte vara helt ooo och aaah-ig kring min lägenheten. Det är helt ok att vara som jag är med jobbet också. Men det är inte ok mot pojkvännen.
När han vill vara nära och rar vill jag bara stirra på tv'n. Jag orkar inget annat. Det finns ingen livsglöd i mig för att få blodet att bubbla.
För varje dag som går blir jag mer och mer rädd att jag aldrig kommer glöda och bubbla. Framför allt kring honom.
Han förtjänar glöd och bubbel. Tänk om jag aldrig kan bli den? Tänk om jag går från denna utmattning till död inombords?

Jag är rädd att vara energilös. Jag vet ju hur jag fungerar. Likt ett batteri kan jag bli för urladdat så att jag inte kan starta igång igen.
Jag vill leva i pojkvännens liv.
Jag vill leva i rushen på jobbet.
Jag vill leva i min nya lägenheten.
Jag vill leva med oooo's och aaaah's.
Först var jag bara tom. Sen började tomheten fyllas med något som kan liknas vid ledsenhet. Nu börjar rädslan ta över. Därefter paniken.
Fan. Jävla, jävla fan. Jag vill inte.