Att vara ny på jobbet

8.30 kom jag till jobbet. Straxt innan lunch började rastlösheten och otåligheten över att inte ha något att göra.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra här. Det finns inte ens något litet jag kan börja rodda i. Min arbetsbeskrivning är ... blank.
Och allt är ganska rörigt, ingen vet riktigt vilken riktning vår grupp ska ta. Enkelt hade det varit om det funnits EN person att diskutera saken med. Men nu skulle jag vilja säga att det finns tre. Alla med lite olika infallsvinklar.

Efter lunch tog jag in killen som anställde mig, och som jag framöver kommer kalla Bossen. Han är inte min chef, utan min chefs chef. Men min chef jobbar sin första dag idag. Så honom kommer det ta ett tag innan man kan räkna med. Jag bad i alla fall få stjäla 2 minuter av Bossens tid och vi gick in och satte oss i ett litet enskilt rum. Egentligen skulle jag bara fråga lite vad som är ok och inte i och med att jag ska ta en ½ dag ledigt på måndag. Men han passade på att fråga hur det går. Det var ju bara att säga som det var, att jag liksom inte alls har kommit igång. Han såg föga förvånad ut. Han meddelade också att han gick i tankarna att kanske kasta runt mig lite grann. Att det som han hade tänkt från början kanske inte var det han nu i första hand tänkte att jag skulle ägna mig åt. Jag såg föga förvånad ut.

Det här är livet jag har nu och ett tag framöver. Jag inser det. Jag har nog insett det hela tiden. Det kommer ta ett tag, det kommer hattas runt ett slag innan MITT jobb har utkristalliserat sig. Det är inget att gnälla över. Sånt är livet. Och när man jobbat 11 år på detta företag så har man lärt sig att ta rätt mycket med ro. Samtidigt är det lite enerverande. Att inte veta vad man ska göra. Att ha svårt att hitta sysselsättning för sina 8 timmar per dag.
Det jobbigaste är det ständiga dåliga samvetet.

Jag har något som kallas Fri arbetstid.
Det innebär att jag har ingen övertidsersättning. Jag behöver inte hålla på och skriva upp flextider. Jag har ett jobb att göra, det jobbet ska motsvara en fulltid och jobbet förväntas bli gjort. Har man en ojämn fördelning av arbetsbelastningen över tiden så kan det innebära att man tidvis jobbar mycket och andra tider jobbar mindre. När det är mycket förväntas man jobba över en del. Å andra sidan är det helt ok att gå tidigare när det är mindre att göra. I princip så innebär det också att jag kan ta en halvdag ledig, om det ligger i fas med jobbet som ska göras. Vill jag ha långlunch så får jag ta det ... om det inte innebär att jobb inte blir gjort.
Det här har fungerat ypperligt för mig i vanliga fall. När man har mycket att göra, när man vet vad man ska göra, när man har en uppfattning vad som förväntas vara gjort. Då är det enkelt att avgöra när man har tiden och när man inte har det. Då kan man ta en långlunch efter att ha jobbat häcken av sig inför en leverans. Man sitter där och snackar och känner sig fullständigt tillfreds. Man vet att man har rätten till det eftersom man levererade på tid, gjorde de prioriteringar som behövdes och jobbet blev gjort.
Nu, när jag faktiskt har enorma mängder tid, inget att levera, inget tidsbestämt och inte alls kommit på plats. Då går det inte att ta långluncher. Trots att man vet att man bara går tillbaka till sin plats för att bläddra lite i papper, surfa på någon wiki-sida i väntan på ett möte vid tvåtiden. Då går det inte att sitta och suga på den där espresson för man kan inte motivera det riktigt. Man har inte kastat in jobbet och har därmed inte riktigt rätt att ta ut friheten. Så man hivar kaffet och skyndar tillbaka. Tillbaka till att slå ihjäl lite tid. Helt plötsligt är det inte ok att komma senare på morgonen. Eller gå tidigare på kvällen. Det finns ingen motvikt och därmed känns den fria arbetstiden inte så fri längre.
Man går dagarna i ända med en lätt touch av dåligt samvete. Fullt medveten att man inte riktigt gör rätt för sin lön. I väntan på att någon peng ska trilla ner och karusellen ska dra igång.

Jag vet inte när det här tivolit går igång för min del. Jag hoppas att det inte ska dröja allt för länge.