Imorgon börjar jag jobba igen. Mitt jullov sa bara POFF och så har det passerat. Jag känner mig inte alls färdigjullovad.
Men igår var jag och simmade för första gången på väldigt länge. Att det kändes bra är att ta i. Det var tungt, hade dåligt flyt i simningen och jag fick faktiskt en kallsup. Men så klart kändes det bra att jag äntligen fick tummen ur och kom iväg.
Annars har jag nog inte gjort så galet mycket på jullovet. Vilket i och för sig var hela poängen. Men jag känner mig inte alls så taggad som jag hade hoppats. Jag känner mig låg. Oinspirerad. Jag hoppas att det lossnar snart. Jag behöver kraften tillbaka.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte