Jag går på en ganska strikt sparplan eftersom jag dels inte fick riktigt så mycket pengar när jag sålde lägenheten som jag hade önskat och dels för att jag vill kunna köpa lite nytt till nya lägenheten när jag flyttar in. Alltså, jag försöker spara så mycket som möjligt just nu.
Det går så där.
Det är svårt att låta bli att köpa jumpadojorna som jag gått och sucktat efter sen de kom i höstas. Då kostade de 900 kronor. De blev bortprioriterade, men nu såldes de till det fina priset av 500 kronor. Jag kunde inte låta bli.
Idag trillade jag över ett par fina röda Vagabond ballerina till sommaren. 50% rea. 300 riksdaler, sista paret. Jag slog till. Fullt medveten att den här månaden är det klippning av håret som är högsta prio. Nytt underlagspuder skulle behövas också eftersom vi har klivit in i den glåmiga tidsåldern just nu. Och så vill jag ha ett par jeans.
Det lär inte bli alltihop. Jag köpte skor istället.
Det är svårt att vänja sig vid tight ekonomisk plan. Ovanligt att ha ett sparmål som sväljer precis allt. Jag har lovat mig själv att när jag flyttat in ska jag inte spara lika hårt. Då får jag istället lära mig att leva med mina nya utgifter.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte