this is my hometown

Jag vet, tiden går fort när man har roligt, men seriöst, NIO ÅR? Jag har bott här i nio år snart och det känns både skitlänge och som en fis i rymden och samtidigt är det i princip hela mitt vuxna liv. När jag flyttade upp var jag en blyg osminkad osäker och tjockare version av mig själv. Blott tjugotvå år. Arbetslös och osäker och lite rädd. Fast glad och kär! Nu har det gått nio år och jag är gift och har två rätt stora barn och jag har ett eget företag. Och det går tamejtusan ganska bra, pepparpeppar!

Och i dag var vi alltså på restaurang med min mans jobb. Han har också förändrats; när vi flyttade ihop var han mjölkbonde som jobbade jämt, nu är han försäljare och har kolleger. Det är ett mer socialt liv, om än mer pressat ibland.

Vi fick mat och sen gick vi till ett annat ställe, jag gled in gratis eftersom jag känner ägaren och hade kameran på axeln, sen fotade jag bandet (som jag känner sångaren i) och träffade säkert tio personer som jag också känner, varav en av våra absolut närmaste vänner. Jag känner det tydligt; det är här jag bor. Det här är mitt land. Jag känner folk, jag är ingen främling, jag kan min stad, och jag kan dess folk.

Efter en mycket gemytlig kväll hastade Flake och jag iväg till nattbussen - istället för taxi för sexhundra kronor - och när vi hade klivit av fick vi gå hem en kilometer på kolmörk grusväg. Och natten var stjärnklar och så såg vi vår gård på håll och det högg nästan till i mig när jag såg den. Det här är mitt hem. Här känner jag mig hemma. Vi ramlade innanför dörren och sen drack vi c-vitamin och läste post och nu är klockan 02:47 och vi vet att våra gossar sover fint i huset intill och nu ska vi minsann sova i favorit-rosa-lakanen.

Godnatt på er.