All work ni vet

Det är inte så kul nu, jag har fem riktigt stora jobb att bolla med, ingen svarar i telefon och få har tid med mig. Det är svårt och rörigt och en riktig utmaning för en virrig brud som jag. I dag har jag kört 22 mil i snömodd och i bilen tänkte jag mest "när ska jag få sova?". Precis nyss skickade jag ett desperat sms till en människa jag inte får tag på när jag ringer, då ringde hon genast snällt upp från Genève där hon visst befann sig, hon skulle ringa upp i kväll för en liten telefonintervju. Jag tackar och bockar!
Och så måste jag kredda mig själv litegrann, jag jobbar på så jävla fort och bra och effektivt just nu, jag har många bollar i luften samtidigt, jag kramar mina barn, kastar in projekt mathandling och biltankning på väg mellan jobben, jag ror ihop det. Jajamen.

Magen har brakat ihop och jag sockertröstar mig när det är stressigt. Det är FÖR stressigt. Jag vill kunna slappa, jag vill kunna ägna mig åt mina barn. Jag vill inte bli en sådan företagare som jobbar jämt, jag vill kunna göra storbak och långkok på helgerna utan att glo i min dator.
MEN: stressen till trots hann jag sno ihop en smarrig risotto nu på eftermiddagen. Det var fint.

Mitt i detta var det en lisa för själen att få besök av Pocksan och hennes lilla böna. Lugnande och stillsamt och jättefint. Vi började med det sedvanliga julklappsbytandet som förstås gav fantastisk utdelning. Sen har det varit massor av prat och lite spring på stan och förstås, denna lilla brutta som var så fin, så försigkommen, och som blev min lilla kompis. Väldigt söt och igår fick jag vara barnvakt i en hel timme när Pocks tog igen sig lite. Det var spännande, jag har aldrig varit barnvakt åt någon så liten bebis förr. Men det gick perfekt. Och inte så jättekonstigt att man blev sugen på att snusa på en egen bebis. Men det får vänta. Nu är det karriär som gäller.

Men helst av allt skulle jag gärna ligga i soffan med fin filt och läsa Jamie Oliver-kokböcker och bara softa och äta pepparkakor. Det får bli nästa projekt.